När jag var yngre var jag jättebra på att göra saker långsamt. Eller egentligen har jag nog alltid varit effektiv, men jag nyttjade tiden det skapade, till att göra mest ingenting eller i alla fall fyllde jag den med nöjen.

I takt med att jag blivit äldre har jag blivit än mer effektiv och luckorna har jag fyllt mer med nytta än med nöje. I ärlighetens namn så har kanske också gränsen mellan nyttan och nöjet blivit mer flytande. Mina måsten är självvalda och jag gillar de flesta av dem. Men just därför är det sannolikt viktigt att ibland ha tid för att göra sånt som inte behövs. För att lära sig se vad det är, behövs mer tid än bara precis den avsatta tiden för att göra det där som inte behövs.

I julas fick Iván ett pussel av sin mormor. Det var på 500 bitar och alldeles för svårt för honom. Det var mitt fel som väglett henne lite galet. Jag tror att det redan från början kanske var jag som egentligen ville ha det där pusslet. Det tog ändå några månader innan jag erkände det för mig själv och började lägga det. Det behövdes ju inte. Det finns ingen poäng med att lägga ett pussel. När jag tänkte så insåg jag att det kanske just därför, var precis vad jag behövde.

Jag tillhör inte dem som alltid rusar på i 190 och romantiserar att vara på väg in i väggen. Nej, jag kräver min återhämtning varje vecka och är det dåligt med tid ryker de sociala aktiviteterna. Jag prioriterar regelbunden vila. Men jag har också alltid satt ett värde i att vara effektiv. Jag föredrar exempelvis någon som latar sig en hel dag och får jobbet gjort på en timme, än den som gör samma sak på åtta timmar. I Spanien är det ofta precis tvärtom.

Denna sommar testar jag att vara lite mer spansk. Jag gör en sak i taget. Jag tar tid på mig att göra det. Det som inte blir klart sparar jag till morgondagen. Jag har mindre jobb och färre saker att göra, vilket självklart underlättar, men det handlar också mycket om vilket mindset man anammar.

Jag minns för några år sedan, när det fanns namninsamlingar på bensinstationerna i protest mot de nya obemannade mackarna. Jag kunde visserligen förstå att de anställda oroade sig för sina jobb. Men samtidigt tänkte jag på hur mycket mer effektivt det är att kunna tanka och betala med kort direkt i automaten, utan att behöva gå in i butiken och köa. Jag såg enbart fördelar med att samhället effektiviseras, överallt. Min idé var att effektivitet frigör tid som vi kan använda på bättre saker än att köa, exempelvis med familjen.

Men som sagt, det är ett mindset och som sådant appliceras det gärna per automatik på allt vi gör. Är man en effektiv person genomsyrar det allt, jobb såväl som fritid och alla små luckor där emellan och till slut finns det inget stopp på den där effektiviteten och den börjar urvattna kvaliteten och skjuter bortom sitt eget mål.

Det finns ingen vinning med effektivitet om det inte är för att den är begränsad, den ska bara frigöra kvalitetstid. När allt görs med effektivitet förlorar vi kvaliteten. Det finns en massa saker som måste göras ineffektivt för att vi ska uppnå önskat resultat. Det bästa är ju såklart om effektiviteten har en on/off-knapp. Men efter att ha varit extremt effektiv hela tiden under många år, provar jag nu ett tag med att vara ineffektiv i det mesta jag gör. Och jag blir förvånad över hur högkvalitativt det känns.

Jag är inte ensam om att ifrågasätta effektiviteten. I veckan publicerade El País en artikel med titeln “La tiranía de la vida eficiente: ¿alguien es capaz de no hacer nada?” (Det effektiva livets tyrrani, är det någon som är kapabel att göra ingenting?).

Utnyttja inte luckorna till att klämma in något annat. Läs inte igenom mailen i hissen. Svara inte på meddelanden i matkön. Ringa inte den där kunden på hundpromenaden. Träna på att göra en sak i taget. Och ibland ingenting alls. Det ska jag göra denna sommar.