Efter flera års total torka på besöksfronten på grund av pandemin, har det varit helt fantastiskt att få hit både familj och vänner och kunna hänga avslappnat i flera veckor, inte minst med syskonbarnen. Min treårige systerson vänder exempelvis inte längre demonstrativt bort blicken när jag ler mot honom. Den ilskna blygseln har bytts ut mot ljuva toner av “moster Carin hit” och “moster Carin dit”.

Samtidigt har alla besöken som gått omlott i nästan en månad, inneburit att vi gjort mycket av det där som jag aldrig gör annars på Costa del Sol i juli och augusti. På gott och ont. Vi har turistat, varit på stranden, ätit ute och jag har till och med besökt vattenlandet Aquamijas. Det sista skulle jag inte rekommendera någon att utsätta sig för. Ändå får det vara värt det eftersom barnen var glada och det var såklart för deras skull som vi tog oss dit. Men augusti är definitivt inte rätt månad.

Jag fick lämna av sällskapet och parkera en kilometer bort i dyrt p-garage (hade varit billigare att ta en taxi och lämna bilen hemma). Badringarna som behövdes för merparten av rutschkanorna var slut och trots flera olika köer lyckades vi aldrig erövra några. Jag åkte två åk. Andra gången köade jag i en timme och 20 minuter för en nedfart som tog två minuter.

Trots ett ganska dyrt inträde var det mycket som kostade extra där inne. Det var så enormt mycket folk att jag blev helt snurrig i huvudet. Höjdpunkten måste dock ha varit när det ordnades aerobics i stora poolen och hundratals barn och vuxna dansade och klappade händerna tillsammans i bästa Sällskapsresan-stil. Då skrattade jag faktiskt åt allt samman och hängde på.

I augusti håller man sig hemma eller reser till annan plats. Punkt.

När det gäller min kluvna inställning till besök, handlar det inte så mycket om de som kommit i sommar. Mer än invaderad har jag känt mig privilegierad. Även om det nog lever kvar en skvätt social fobi i mig efter pandemins eremitliv. Men det har påmint mig om mina första tio år i Spanien då jag fick väldigt många besök från Sverige. Att familj och nära vänner kommer och hälsar på är ju fantastiskt, både då och nu.

Det som fascinerar mig är att det tycks gälla helt andra oskrivna sociala regler när man besöker någon som bor på en så kallad semesterort. Så många bekanta och deras bekanta som tyckt att de kunde sova på min soffa genom åren. Eller vänner som tagit med sig hela sin egen vänkrets och bott gratis på madrasser i mitt hem i både en och två veckor.

Jag vill så gärna vara gästvänlig med en stor famn, men kämpar samtidigt med i vilken grad man får lov att begränsa gästfriheten för att respektera sina egna behov och känslor. Folk som åker på solsemester i Spanien bryr sig inte om ordning och reda, hur de sover eller om ytan egentligen är för liten för antalet personer. Det är mest charmigt om det är trångt och stökigt. Så kan jag också tycka om jag är tillfälligt inkvarterad någonstans. Men inte i mitt eget hem.

Känslan av invasion och en ständig kamp för att försöka sopa, torka, plocka och upprätthålla någon slags harmoni krockar med önskan om att vara cool och obrydd med fokus på människorna och deras lycka. Det positiva är såklart just att man gör saker på hemmaplan man inte gör annars. Semesterkänslan smittar av sig och att umgås med nära och kära har ju kommit att bli en lyxvara.

Den värsta sortens besökare är de som i förväg sagt att de inte har några krav alls och att de klarar sig alldeles utmärkt på egen hand och som sedan tillbringar dagen i väntan på att en ska jobba klart för att sedan kunna träda in i rollen som turistguide. Eller de som tar för givet att en vill, orkar och har råd att äta ute och festa kväll efter kväll.

Det är bitterljuvt. Balansen mellan härlig känsla och panik är hårfin. Man både älskar och hatar de där besöken. Och jag tror många fastboende Spaniensvenskar känner som jag. Eller vad säger ni? Sätter ni gränser? Gör ni skillnad på folk och folk? Har ni något maxtak?

Det vi önskar är nog framför allt att de som bjuder in sig gör en reality check kring vad de själva tycker skulle vara socialt acceptabelt hemma i Sverige, gällande exempelvis antal dagar och antal personer. Enligt ett gammalt kinesiskt ordspråk börjar fisk och gäster stinka efter tre dagar. Det kan ju vara ett bra riktmärke om inte annat!