Min flickvän och jag råkade besöka Fuengirola just den dagen. Och jag vill vara tydlig med att jag inte står bakom hur hästarna utnyttjas under en sådan här tillställning, jag tycker att det är fel. Men det är inte det den här krönikan ska handla om. För om man bortser från hästarna så var det en dag för just firande. Där fanns flera scener med livemusik. På ena torget, mitt i konserten, träder en kvinna i övre sextioårs-åldern fram på stenplattorna. Hon fattar tag i sin kjol, lyfter upp armarna i luften och börjar dansa. Mitt framför alla. Sedan kommer en till. Och en till. Och en till. Och till sist är där ett tjugotal kvinnor i alla möjliga åldrar som dansar, ler och skrattar. Utöver det är det kanske ett fyrtiotal personer som står och filmar dem. Jag är en av dem.

En vecka senare drar en studiekompis till mig med oss på en dansklubb på stranden i Málaga. En söndagskväll, klockan är runt sex på kvällen och solen börjar sakta men säkert dra sig mot berget för att någon timme senare gömma sig där bakom. Min studiekompis har dansat mycket, och även om jag och min sambo tagit några lektioner i olika latin-danser hemma i Sverige så har vi inte mycket att komma med. Därför var min illusion att mest titta och känna in. Ha! Så fel jag hade! Där var ju världens fest! Vi dansade så att jag fick träningsvärk dagen efter. Och till skillnad från de dansklasser vi tagit i Sverige, där Klas, Gunilla, Josefine och jag haft svårt att ens vicka lite på höften, så bjöd alla på sig själva. Dansgolvet var aldrig tomt. Och det kanske bästa av allt, trots att det var fest var det ingen fylla. Vi svenskar är inte så bra på att dansa, men desto bättre (eller sämre?) på att dricka. Här tar salsan och bachatan fokus, och skulle man bli vinglig kan det bli svårt att hålla takten. Därför håller man sig till några få ”cervezas”. Den här kvällen firades inga hästar, bara livet i stort.

Ytterligare en vecka senare är vi återigen iväglurade av min studiekompis, som vid det här laget även blivit danskompis och bara kompis. Nu tar hon oss till Carlos och hans dansskola mitt i ett industriområde i Torremolinos. Utanför ser man inte att det är en dansskola, det hade i ärlighetens namn lika gärna kunnat vara ett slakteri… Men när man öppnar porten så känner man musiken pulsera. Vi ska gå på nybörjarklassen, men det är uppenbarligen inga nybörjare där. Carlos börjar med att visa en koreografi som vi ska göra. Jag dansar med min sambo och vi kämpar med att bara hitta takten. Helt plötsligt säger han att vi ska byta partner. ”Va? Varför det? Det är ju svårt nog som det är!” tänker jag. Sen byter vi danspartner resten av lektionen och jag får nog dansa bachata sensual med kanske tjugo främmande kvinnor. Och har så fruktansvärt roligt. Jag förstår knappt ett ord, men vi löser det tillsammans i dansen och gör vårt bästa. Alla är förstående för att det är min första gång (de ser nog paniken jag stundom har i mina ögon). Efteråt har både min flickvän och jag dansat med personer i åldrar mellan femton och åttiofem. Alla olika bra såklart, men alla med ett enda gemensamt mål: Att ha kul.

Jag förstår att alla inte älskar att dansa. Jag förstår att vissa hellre sitter i baren fram tills Ugglas ”Jag dansar aldrig nykter” kommer på och de då kan göra sig lite loja på dansgolvet. Jag är också den personen ibland. I Sverige. Men här är det omöjligt. Jag kan inte stå emot! Spanjorerna kan uppenbarligen det här med fest och att fira. Och att strunta i vad andra tänker och tycker om en. Klimatet är annorlunda mot vad de flesta av oss skandinaver är vana vid, visst är det härligt ändå? Låt oss fira mera!

Vad ska du fira idag? Nu ska jag gå och fira att det i skrivande stund är fredag, det är sol och att jag borstade tänderna imorse. Det finns ju alltid en anledning att fira!

Felix Ljunggren