Jag sitter vid ett bord på uteserveringen med en ”café con leche”. Faktiskt min första sen jag flyttade från Sverige i början av september. Det där med att man i Sällskapsresan pratar om att man vill ha svenskt kaffe är nog passé, den här var riktigt god. Men som sagt, det är ju också den första på ett tag… Runt omkring mig sitter ett gäng spanjorer. Hur vet jag det? De hörs. Fokuset som jag ofta söker när jag ska skriva är inte helt lätt att hitta. När jag hör deras högljudda diskussioner på spanska och jag lyckas snappa upp ett eller några ord jag förstår blir det mer intressant att försöka reda ut vad de pratar om. Jag studerar spanska nu i höst och försöker lära mig snabbt. Jag tolkar det som att det vid ena bordet är två mammor som snart ska hämta sina barn på skolan. Och att de är lite missnöjda med skolan. Men jag förstår inte riktigt med vad. Nåja, tillbaka till krönikan.

Helt plötsligt hör jag något annat jag känner igen. Är det svenska? Nej, det måste vara danska. Nej, norska! Norska är det! Familjen som precis fått in sin mat skrattar åt något. Men helt ärligt förstår jag mindre av deras samtalsämne än diskussionen om skolan på spanska. Jag får en liten märklig känsla i kroppen när jag träffar andra skandinaver här nere. På ett sätt känns det lite som hemma och att man har något gemensamt. Är det något vi människor tycker om så är det ju att ha något gemensamt med andra. Men jag tycker också det är lite tråkigt, jag vill ju uppleva den spanska kulturen. Umgås och lära mig av och med spanjorer. Men vem är jag att döma? Jag har ju själv flyttat ner hit och förstår ju att andra gör det. Jag var ju dessutom knappast den förste skandinaven som kom hit. Hade jag verkligen velat ha den riktiga spanska kulturen hade jag… Just det, skriva skulle jag göra.

Hur många bilder ska den kvinnan ta av sin man egentligen? Jag undrar var de kommer ifrån. De ser spanska ut, men det lilla jag hör låter som engelska. Och eftersom de dricker varsin öl vore ju inte det omöjligt. De kanske bara har bra pigment. Men nu är det fjärde gången hon ska fotografera gubben! Även om han säkert ser bra ut för sina sextio-ish år så är han inte SÅ snygg. (Tänk om någon bara visste hur många bilder jag har av min flickvän i min telefon…) Nu kom det in varsin öl till. Chansen att de är britter ökar. Om man nu är fördomsfull, och det är jag ju tyvärr ibland. Nej, fokus på skrivandet Felix.

Oj, vad många barn som går förbi nu. Skolan som ligger här bredvid måste ha slutat nu. Det är massor med barn och föräldrar. Färgglada ryggsäckar på små, studsiga kroppar. Jag tänker tillbaka på min egen skolgång i södra Småland. När jag i lågstadiet på fritids klättrade längst upp i klätterställningen på skolgården och låtsades att jag var en radio. Jag skrek ut olika låtar och framför allt radioreklamer. ”Ring Poolia” och alla de där. Det var viktigt att alla skulle höra mig, så jag skrek högt. Till mina klasskompisars och fröknars förtret. Men de här barnen verkar lite mer sansade, eller i alla fall ha färre radiofrekvenser inprogrammerade. Där är de ju! Kvinnorna som satt bredvid mig kommer gående med varsitt barn i handen. Jag hade rätt!

Äh, jag inser ju att det inte kommer bli någon krönika skriven idag… Jag stänger ner datorn och beställer en croissant istället.