Nu ska jag vara lite elak. När det gäller svenskar i stort och kanske Spaniensvenskar i synnerhet, upplever jag dem (oss?) som oerhört homogena. Inte minst när det gäller fritidsintressen. Antingen spelar alla golf eller så spelar alla padel. Få går emot normen och det är som en lavin som är svår att värja sig emot. Det är verkligen alla på bollen på en och samma gång så att säga.

Jag menar att spanjorer i jämförelse är betydligt mer varierade av sig, men även utövar sina aktiviteter mer i tysthet och inte heller på samma vis som svenskar identifierar sig med sina fritidsintressen. Spaniensvenskarna är med hull och hår en “sån som spelar padel” eller en “sån som spelar golf”. Hela livsstilen och umgänget sitter ihop med det.

Missförstå mig inte, jag kan raljera kring detta men tycker samtidigt det är väldigt fint och härligt. De tycks ju njuta, vara lyckliga och må bra av det vilket är det viktigaste. Och många som kommer hit är ute just efter att finna ett umgänge och ett sammanhang. Att jag möjligen samtidigt retar mig aningens är ren och skär avundsjuka för att jag upplever dessa kollektiv som exkluderande, men det är såklart jag själv som väljer att stå utanför. Varför?

Ja, det kan jag själv undra ibland också men jag tror jag skräms just av att det kommer en hel livsstil på köpet och en snöboll av förväntningar som rullas igång. Det känns kravfyllt, både att jag inte kan utöva sporten ensam utan måste samla ihop ett gäng för att sätta igång och för att det i sin tur kan leda till att min fritid inte längre blir så fri som jag önskar.

Nej, jag är nog ingen lagspelare just när det gäller idrott. Jag blir nervös av tanken på att min eventuellt bristfälliga insats ska påverka någon annan. Jag minns med obehag tvånget på olika lagsporter i skolan då jag fumlade med bollen och det alltid var någon som blev sur för man förstörde för alla andra.

Jag föredrar att vara en fri radikal, göra min egen grej. Genom åren i Spanien har jag utövat powerwalks, yoga, dykning och simning. Kan man räkna in hund och barn här?! Simningen har jag nyligen hittat tillbaka till då jag passar på att simma när min son går på simträning i Arroyo de la Miel.

Simning passar mig perfekt. Jag gillar att befinna mig bland folk, i ett sammanhang, känna att jag ändå är lite social, att det pågår viss interaktion och samspel - faktiskt mer än man först tror - men att var och en sköter sig själv. Vi är ett helt gäng ensamvargar som existerar parallellt vid sidan om varandra under en stund i våra liv. I en svensk simhall råder det möjligen lite mer mindfulness. I den spanska skrikes en hel del (tränarna), det är minst två grupper för mycket som tränar samtidigt, fjärilssimmarna skapar vågor i bassängen så det känns som man simmar på öppet hav och det bjuds på en och annan kallsup.

Vi som ägnar oss åt fri simning, “nado libre”, trängs ibland ihop i en enda smal bana och jag som egentligen bara vill ha hela för mig själv, har efter några veckor lärt mig att fascineras och till och med njuta av samspelet när vi anpassar oss till varandras takt och hur vi går från att vara lite lätt besvärade över att behöva vara tre, till att plötsligt bli fem och märka att det fungerar det också.

Det är fint på något vis. Och det ger mig ett slags flow, för det tar precis lagom mycket av min uppmärksamhet för att jag inte ska kunna hålla på och grubbla över annat. Så effekten blir trots allt, en slags mindfulness. Och så räknar jag, antal längder som avverkas är mycket viktigt.

När det gäller svenskar har jag ofta mer koll på deras fritidsintressen än en hel del annat i deras liv. Det pratas, umgås och delas på sociala medier på ett sätt som gör det svårt att undgå. Spanjorerna är mycket mer anonyma och hemlighetsfulla. Man skulle kunna tro att de flesta inte har några fritidsintressen. Eller?

Njae, dels är de inte lika aktiva på sociala medier, dels är de nog precis som jag, generellt sett mer individualister. De bara gör sin grej helt enkelt utan att snacka så mycket om det. De gymmar, yogar, vandrar, utövar pilates, beach volley, spelar padel, surfar (våg, kite och wind), cyklar, spelar golf, dyker, simmar och åker skidor.

De populäraste idrotterna i Spanien enligt Wikipedia är fotboll, basket, cykling och tennis, därefter följer handboll, motorsport, simning, friidrott, rytmisk gymnastik och inomhusfotboll. Andra relativt stora sporter i alla fall i Benalmádena där vi bor är hockey, olika kampsporter som judo samt segling.

Min egen individualism till trots, har jag varit angelägen om att min son får prova på olika lagidrotter och något som säkert kan ligga till grund för hur olika svenskar och spanjorer relaterar till dessa aktiviteter, tror jag är hur själva föreningslivet fungerar. Sverige har en väldigt stark föreningstradition, den sitter i folksjälen och det finns en stabil struktur med bra information och välorganiserade träningspass, läger och turneringar. Det är lätt att ty sig till.

Den erfarenhet jag fått av det spanska föreningslivet genom min son så här långt, är att det visserligen fungerar ganska väl här också, men mer av en slump än tack vare att det är välorganiserat. Folk liksom bara hänger på och är glada ändå. Men både information och struktur lämnar en hel del att önska.

Man förstår aldrig exakt vad det är som pågår, matcher och andra evenemang annonseras med några dagars varsel, tränare avverkas på löpande band och som förälder känner man aldrig att man har full koll på upplägget. Men jag har lärt mig att “go with the flow” så länge min son är nöjd och glad. Och när han inte längre varit det, byter vi och går vidare. Kontrollfreaken i mig får i alla fall mycket träning och det är kanske inte så dumt.