Efter mycket insisterande svarade läraren till slut: ”Jo, men i Madrid är det ju ganska stressigt. Där kan folk nog känna sig stressade.” Utmattningssyndrom, som jag skulle vilja påstå att alla känner till i Sverige, är uppenbarligen inte lika vanligt i Spanien. I alla fall inte om man frågar en utbildad språklärare. Men samtidigt så kan man läsa i till exempel Sydkusten att mer än 90 procent av familjeläkarna i Madrid lider eller har lidit av psykisk utmattning. Den situationen beror delvis på en politisk reform i slutet av oktober, men de av oss som själva varit utbrända vet att det inte är något som kommer på några få dagar eller veckor. Utmattningssyndrom får man efter att ha kämpat med något under en längre tid. Denna reform kanske bara gjorde att det till slut kokade över?

Men det här med att utbrändhet ”inte finns i Spanien” väckte en intressant debatt i klassen. Är vi svenskar bortskämda? Är klimatet hårdare i Sverige? Har man en sundare inställning till arbete i Spanien? Frågorna var många och åsikterna skiljde sig åt. Jag tror att det grundar sig i kommunikation. För helt ärligt, bara för några år sedan pratade vi inte så mycket om det här i Sverige heller. När jag själv var sjukskriven 2015 behövde jag ofta förklara vad det var och då var jag långt ifrån den första som blivit utbränd.

Jag brukar lyfta fram att jag tycker det är oerhört viktigt att vi vågar prata om just stress och mental ohälsa, och efter att ha jobbat med ledarskap i flera år så inser jag verkligen vikten av proaktivt arbete. Men det är ju så att när man lyfter på stenen så ser man fler och fler myror. I takt med att vi blir bättre på att prata om ämnet förstår allt fler att de lider av samma sak. Och kanske går det också inflation, då folk tror att de är utmattade när de egentligen bara är trötta.

När diskussionen närmade sig sitt slut kom min kurskamrat med en, enligt mig, väldigt rimlig fundering på varför det skiljer så mycket mellan Sverige och Spanien. Hon lyfte att det i Sverige är vanligare att man bor/lever själv och att det dessutom är betydligt mörkare. I Spanien är det fler ljusa timmar på dygnet största delen av året och framför allt så har familj och vänner en annan plats i livet. För att bekräfta hennes argument kan jag bara titta på min grannfamilj. Där mamma, pappa och barn i olika åldrar spenderar massor med tid ihop. Ofta kommer vänner eller andra familjemedlemmar och hälsar på. När den äldsta sonens kompis kommer och möter upp honom för att gå till skolan ihop står alltid mamman och tittar efter dem när de går iväg på gatan. Det märks att det är känslor i överflöd, framför allt när det gäller skratt.

Min upplevelse är att familjen inte får alls samma plats i livet i Sverige, i alla fall inte om jag ser till mig och mina vänner. Där har man inte samma gemensamma umgänge och man visar inte känslor på samma sätt. För vissa personer kanske kompisarna är en viktigare familj än själva familjen.

Såklart finns stress här i Spanien också. Men kanske att man förutom arbete också värdesätter andra delar i livet som faktiskt får ta mer plats. Som gör livet lite mer nyanserat. Sant eller inte är det ett levnadssätt jag ska försöka anamma och behålla, oavsett vart jag bor i framtiden.