Min son Iván har precis fyllt nio år och det enda han önskade sig var en “set up”. Vad är det undrar du? Jo, det är alltså allt du behöver för att bli en fullvärdig gamer; dator, skärm, tangentbord, mus, gamingbord och gamingstol. Tro mig, jag har ifrågasatt detta så många gånger i mitt huvud, men det var någonting i mitt mammahjärta som drömde om att uppfylla hans önskan. Inom rimliga gränser.

Man kan inte beskylla honom för att vara en snobb. Vi hade redan påbörjat arbetet med hans set up. Stolen hittade jag bredvid sopcontainern och bordet likaså. Det var ett gammalt restaurangbord som målades svart. LED-belysning från "kinesen" pryder rummet och med den tänd behöver i alla fall inga barn jaga bort några närgångna föräldrar. Det sker per automatik. Iván var dock väldigt nöjd med ovanstående.

Men det var ju något som saknades. Själva tekniken. Hans lilla modesta gamingstation höll inte riktigt måttet så länge det enda han hade att placera på bordet var en i-pad. Födelsedagen närmade sig och jag har nog aldrig googlat så mycket i mitt liv. Jag övervägde billiga alternativ där paddan kunde kopplas till en skärm och ett tangentbord, men nej, det verkade inte fungera i spelvärlden. Jag kikade på tusen olika stationära och bärbara datorer. Det snurrade i huvudet. Det kändes inte rimligt att ge en nybliven nioåring en dator för närmare tusen euro.

Jag hade en person att rådfråga och allt som jag tyckte såg coolt ut och var lagom dyrt, ratade han. Så snubblade jag in på Backmarket.es och leendet spred sig över mitt ansikte. Jag hade hittat hem. Här säljs begagnad teknik som renoverats och kommer med två års garanti. Stort utbud och mycket humana priser. Hela poängen är dessutom att minska konsumtionen för att spara miljön. Jag köpte en stationär dator, en modell från 2013, med allt inkluderat för 259 euro.

Jag ska erkänna att jag var ganska nyfiken på hur det skulle fungera. Kanske var det lurendrejeri alltihop. Det kändes ju nästan för bra för att vara sant. Men de hade många lovord från kända referenser på sin hemsida, så jag var inte jätterädd. Och datorn levererades inom några dagar, allt i perfekt skick och lämnades sedermera över till ett lyckligt födelsedagsbarn på den stora dagen. Reaktionen? “Men, mamma, du hade ju inte behövt köpa en dator!”. Han blev lika glad för fotbollskorten. Nåväl.

Barnet skulle till sin pappa samma kväll och jag fick en vecka på mig att få igång maskineriet. Lördag förmiddag packade jag långsamt upp delarna, satte i sladdarna och tryckte andaktsfullt på On. Jag hade inte använt en stationär dator på mer än tio år. Det kändes stort, nostalgiskt och lite läskigt. Något jag försäkrat mig om var att denna till åren komna pryl, trots allt skulle vara försedd med wifi. Men något nätverk dök inte upp. Jag kunde välja på Ethernet och Modem. Ojoj.

Jag klickade och kämpade i ett par timmar men kom absolut ingenstans. En kompis lovade att titta på det “en annan dag” och det fanns en tekniksupport jag kunde ringa på måndagen. Men jag är för envis för mitt eget bästa och hade otroligt svårt att släppa det utan att ha löst mysteriet med den uteblivna uppkopplingen. Jag hatar att förlora tid på ingenting. Det gör mig deprimerad. Och ju mer tid jag lagt ned, desto svårare blir det att släppa.

Mitt i frustrationen slogs jag av insikten att precis det där var en del av vardagen “förr”. Datastrul var en naturlig ingrediens av livet. Jag hade glömt! Det var faktiskt inte bättre förr. Men jag kände mig ändå lite ledsen resten av dagen för att jag misslyckats och jag tror det var för att jag översköljdes av en slags retroaktiv sorg över många års ackumulerat tidsslöseri. Och för att jag eventuellt köpt en dator till min son utan Internet.

Minns ni hur det var? Minns ni alla minuter man suttit och djupandats i väntan på ett modem som skulle koppla upp? Alla timmar i livet man desperat klickat runt i jakten på ett dokument som plötsligt försvunnit, en hemsida som inte laddar, oberäkneliga virus, datorer som hänger sig och en lång rad av etceteras.

Så hur gick det med uppkopplingen? Jag fick tag på supporten via Whatsapp på måndagen. Vi förde en långsam dialog som pågick under ett par dagar. De var kanske inte så snabba, men de fanns där och förklarade vänligt att datorn jag köpt visserligen stödjer wifi, men inte hade det installerat. De rekommenderade en kabel eller en USB-adapter. Kabel var uteslutet men jag beställde en USB-adapter för elva euro som anlände dagen efter. Och tro det eller ej, efter en antik installation med hjälp av en cd-skiva, så fungerade det perfekt!

Slutet gott, allting gott. Eller så är det nu det börjar...