Egentligen skulle vi varit på ett möte nu, men det ställdes in. Jag känner mig tung i huvudet och behöver luftas. Som så många gånger förr. Jag frågar Josefine om vi inte kan gå ner till piren i hamnen. När huvudet är fullt av snurrande tankar finns det bara en sak som hjälper - luft. Ja, ibland kan chips hjälpa också men med tanke på det spanska chipsutbudet är luft bättre just nu.

Hon ställer sig positiv till mitt förslag. Vi har ungefär femton minuters promenad till Puerto Marina i Benalmádena. Det är inte vårt favoritområde på grund av den trånga turismen, men jag är svag för pirer och öppna ytor och hav är precis det jag behöver nu. Det är mörkt och det varma gatljuset lyser upp de tomma gatorna. Vi passerar Lidl, där några få kunder betar av sin veckohandling. När vi kommer ner till stora gatan som går igenom Benalmádena Costa är den lika trafikerad som vanligt. Jag bär en tunn dunjacka, men det är egentligen för varmt. Det hade nog räckt med bara den linneskjorta jag har under. Även om det är första gången jag spenderar januari i Spanien förstår även jag att det är ovanligt varmt för årstiden. Än så länge har vi inte ens satt på någon värme i vår hyreslägenhet. Raggsockor och filtar fungerar bra det med.

Vi går ner genom bostadsområdet, men det är tyst och lugnt bakom de stora murarna. Plötsligt drar en taxi snabbt förbi oss på den smala enkelriktade vägen och knappt innan jag hunnit uppfatta vad det var för något har den försvunnit förbi kröken längre fram. Vi säger inte så mycket. Vi vet vart vi ska och varför vi ska dit. Det nya pariserhjulet blir vårt riktmärke. Det lyser i turkost och rosa och snurrar långsamt långsamt. Utan passagerare. Jag har inte riktigt förstått varför man valde att ställa upp det när hösten kom. Inte heller har jag förstått om det är permanent eller bara tillfälligt.

Väl nere i hamnen möter vi några vilsna turister i shorts och linne. De ser lite besvikna ut. De hade kanske väntat sig lite mer liv här. Men här är stängt. Förutom några enstaka restauranger och barer så är det igenbommat. Cerrado. Nu när julhelgerna är över får personalen äntligen semester och slipper stå på strandpromenaden för att sälja in sina drinkar till solsvettiga britter. Vi lägger märke till saker vi inte tänkt på förut. Vi skrattar åt att en sunkig bar som vi tog en GT på i somras heter Fashion. Även om drickan var god var upplevelsen av baren allt annat än fashionabel. Josefine som försöker lära sig spanska frågar ”Heter den där baren verkligen Den blonda av Michael?”. Men hon har helt rätt. La rubia by Michael. Vi fnissar till igen. Jag känner hur det redan börjar lätta upp i hjärnan.

Sen är vi framme. Piren. Vi går ut och ställer oss vid fyren och tittar bort mot Málaga. Då ser jag plötsligt ett ljussken som flyttar på sig några meter ifrån mig. Och så hör jag fiskespolen som viner till. Jag som trodde att vi var ensamma. Men här står faktiskt flera fiskare med sina pannlampor och försöker dra upp kvällens fångst. En av dem börjar nynna på en låt. Men han får nog annat att tänka på för sången försvinner sakta i den tunna vinden. Vanligtvis när man står här på kvällen och tittar in mot land är det nästan som att bli bländad. Ljuset från hotellen, restaurangerna och bostäderna lyser upp så det känns som om man möter en lastbil. Men nu är det dovt. I de stora komplexen lyser det enbart från några få rum. Resten är mörkt. Det är vilotid nu. Återhämtningsperiod. Jag tar ett djupt andetag.

Vi vandrar längst hela piren söderut. Långt bort i motsatt riktning av Málaga ser vi vad vi tror är Fuengirola. På ena kanten av muren vi går på kluckar det svarta havet. Andra sidan är ett stup på några meter. I ögonvrån står det tomma pariserhjulet och lyser upp segelbåtarna. Det drar i tamparna på Dolce Vita och hennes segelbåtskollegor. Utmed vägen står ännu en fiskare, precis bredvid en skylt med texten ”Prohibido pescar” och en överstruken fisk. Han har ingen pannlampa på sig. Kanske bäst det.

När vi är framme i andra änden har en större fiskebåt lagt till. Även om det hade varit så mörkt att vi inte hade sett den så hade vi känt det ändå. Det stinker rutten fisk och förmultnad tång. När vi är längst ute står vi där ett tag. Vi pratar om vad som är stjärnor och vad som är flygplan på väg mot Málaga Airport. Det finns bara några få moln på himlen, men vi kan inte se spår av månen någonstans. Josefine är lite orolig över vart den har försvunnit. Jag tar ännu ett djupt andetag och känner hur hela huvudet lättar. Lyxen av att få promenera vid havet har gjort sitt. Nu går vi hemåt.