Carlos Saura avled i sitt hem, 91 år gammal. Hans långa karriär resulterade i en rad filmer som räknas som riktiga klassiker, som La Caza, ¡Ay, Carmela! och Cría Cuervos.

Carlos Saura föddes 1932 i Huesca, fyra år innan det spanska inbördeskriget bröt ut. Hans pappa var finansministerns sekreterare. När den republikanska regeringens säte flyttades, först från Madrid till Valencia och slutligen till Barcelona, fick familjen flytta efter.

Saura har senare berättat att hans första minnen präglades av kriget. Det påverkade också hans filmskapande. Många av hans filmer handlar om inbördeskrigets fasor och den splittring det skapade i det spanska samhället. I en intervju med El País förra året pratade regissören om sin rädsla för att Spanien inte har lärt sig av sin historia.
–Det spanska inbördeskriget har inte behandlats nog mycket inom spansk film. Jag är rädd att vi kommer få se samma konflikt blossa upp igen, sa han till tidningen.

Den unge Saura fann tidigt sin passion för skapande. Redan som barn gick han runt med en kamera runt halsen och en penna i fickan, alltid redo att avbilda det som föll honom in. Hans intresse för fotografi och måleri ledde senare till hans så kallade “fotosaurios” – verken i mixed media där han kombinerade foto och måleri.

Saura upptäckte också tidigt vilken dragningskraft film kan ha. Under 1940-talet spenderade han mycket tid på biografer.

Trots sin konstnärliga ådra började han läsa industriell ekonomi. Det dröjde dock inte länge innan han hoppade av för att istället utbilda sig till filmregissör på Instituto de Investigaciones y Experiencias Cinematográficas de Madrid. Efter avslutad examen rullade hans karriär på snabbt och han fick tidigt ett internationellt erkännande.

Det har fullkomligt prisregnat över hans filmer. Han har tilldelats Grand Prix i Cannes, Guldbjörnen på Berlins filmfestival och Guldsnäckan på filmfestivalen i San Sebastián, för att nämna några av utmärkelserna. Därtill var han trefaldigt Oscarsnominerad.

Francoregimen var dock inte lika imponerad av Sauras filmskapande. Under diktaturen censurerades filmbranschen flitigt. Sauras verk, som ofta var samhällskritiska, var ständigt under lupp. Många av hans manuskript stoppades och hans filmvisningar blev ibland uppskjutna. Men regissören var skicklig på att kringgå censuren, bland annat genom att använda sig av metaforer och genom att få internationell uppmärksamhet.

Sauras skapande präglades under hela hans liv av en konstnärlig nyfikenhet och han låste aldrig in sig i ett fack. Han gjorde alltifrån långfilmer, kortfilmer och dokumentärer, till musikaler, operor och teaterföreställningar.

Regissören fick sammanlagt sju barn, med fyra olika kvinnor. En av dem var Geraldine Chaplin, dotter till Charlie Chaplin. Hon deltog även som skådespelerska i flera av Sauras filmer.

På årets spanska filmfestival Goya som hölls den 11 februari, skulle Saura ha mottagit galans hederspris. Han somnade dock in dagen innan festivalen, så priset fick tilldelas honom postumt. Hans insats för spansk film hyllades under den stjärnspäckade kvällen. Motiveringen för utnämningen av Saura löd: “För hans omfattande, personliga och kreativa bidrag till den spanska filmkanon sedan slutet av 1950-talet fram till idag.”