Både före och efter flytten till Costa del Sol har jag på ett småaktigt sätt föraktat Marbella. Jag har tänkt att det är en plats för folk i en helt annan liga än min. En liga där Wahlgren/Ingrossos liknas med kungafamiljen, där ens sociala status har att göra med hur mycket din outfit kostar och där du hellre skryter om dig själv än blir imponerad av någon annan. Därför har det inte prioriterats särskilt högt på den bucket list som jag haft av platser att besöka. Men när det uppkom en ledig helg i kalendern innan vårens besök från Sverige drog igång så passade sambon och jag på att se om fördomarna stämde.

Jag packade ner min nyinköpta skjorta för hundrafemtio kronor från Primark i en Kånken-ryggsäck, drog på mig vandringsskorna och satte mig på bussen till Marbella. Anlände någon timme senare till den avlägsna busshållplatsen vid motorvägen och gick ner till stan för att ta in på ett förbokat hostel. Allt var förberett för att spendera en helg med glitter och glamour.

Efter incheckningen var det dags för lunch och efter en kort promenad över stadens stora gata mötte vi havet och en otroligt mysig beach club. Jag beställde in en sangria cava och en club sandwich special (har fortfarande inte lyckats lista ut vad som var speciellt med den) och gömde Kånken-väskan långt in under bordet. Det fotograferades och filmades och jag nöjt som kanske aldrig förr av värmen, solen, havsbrisen, god mat och av att stirra på det ena konstigare märkesplagget efter det andra. Maten och drickan var bra och när vi betalat landade kostnaden på samma summa som för två middagar hemma i vårt område.

Detta var på östra sidan av staden, så vi började gå längs med strandpromenaden västerut. Förväntan var att behöva zick-zacka mellan en massa människor, glasskyltar, försäljare och uppblåsbara badleksaker, men det visade sig att skillnaden mot promenaden i Torremolinos La Carihuela var stor. Här var det visserligen en hel del människor, men i övrigt var det lugnt och behagligt trots att vi redan förstått att Marbella hade en mycket större stadskänsla. Vi bestämde oss så småningom för att promenera hela vägen till Puerto Banús. Stora delar var riktigt mysiga med mycket växtlighet och vackra vyer.

Trots ett snabbt bad i havet kom vi till slut fram till Puerto Banús varma och svettiga. Vandringsskorna, mitt saltsträviga hår och Kånken-ryggsäcken passade om möjligt in ännu sämre där. Det tävlades i vem som hade högst klackar, störst guldkedja och nyast mjukisdress. Istället för att sätta oss på en uteservering med varsin drink och glo på folk som går in och köper en ny Rolex-klocka till eftermiddagskaffet tog vi en iste och satte oss på motsatt sida på en liten vägkant, så att folket också kunde glo på oss. Jag kände mig dock kanske mer som en apa i en bur och när isteet var slut tog vi en båt (alltså en turistbåt, vi hyrde inte en yacht om någon nu skulle tro det) tillbaka till Marbella och vårt hostel.

Efter en dusch drog jag på mig min nya skjorta i gult och brunt sjuttiotalsmönster och vi gick på nästa jakt, denna gång efter ett tapas-ställe. På vägen tittade vi på Dali-skulpturerna och sedan hamnade vi utmed den turistgata som hostel-ägaren pekat ut på en karta till oss. Vi tog ett par tapas och ett glas rött och sedan gick vi upp till gamla stan där vi till slut i en mycket smal gränd slog oss ner för att ta ytterligare några tapas och ett glas vin till.

Dagen efter fortsatte vi promenaden genom gamla stan, tog en brunch som återigen kostade som två middagar och tog sedan bussen hemåt. Vi gick dock på bussen på fel hållplats och fick åka ett varv genom staden först, men det var ju ett suveränt bra sätt för att få se ännu lite mer av utbudet. När vi satt där summerade vi intrycken och konstaterade att Marbella är en helt fantastisk stad.

Visserligen är det många parametrar som spelade in, så som att det fortfarande var lågsäsong, vädret var underbart, låga förväntningar från början och vi ”slapp” de mest exploaterade områdena där de allra mest flådiga människorna sägs husera. Men Marbella som stad bjöd på ett lugn jag inte hade väntat mig. Där fanns en storstadskänsla som blandades med gröna parker och mysiga torg och där det ändå fanns ett uns av lyx hela tiden.

Man vill ju vara en fin-sosse som bryr sig om alla och älskar olikheterna, men man gillar ju också lite lyx och flärd utan att för den delen se ner på någon annan. Uppenbarligen är Marbella inte bara för snobbar och kändisar. Det finns också något för oss som åker buss och som inte spelar golf. Så Marbella, förlåt för alla fördomar och tack för att jag fick känna mig lyxig trots att jag bar Primark istället för Gucci.