Precis som i Sverige så är det i Spanien olagligt att anlita en surrogatmamma. Detta vare sig det sker mot betalning eller inte. Den spanska lagen trädde i kraft så sent som förra sommaren och luckor i bestämmelserna gör att spanjorer fortfarande kan anlita en surrogatmamma utomlands och sedan registrera barnet som sitt eget i Spanien. Förra året uppges omkring 170 sådana barn ha skrivits in.

Det råder oenighet i Spanien om i princip allt som har med surrogatmödrar att göra. Möjligtvis finns en viss konsensus om att det är sunt med en saklig debatt beträffande huruvida den gällande lagen kan förbättras, i en eller annan bemärkelse. Det är en så pass komplicerad fråga att det inte ens finns några tydliga ideologiska block. Bland de som fördömer bruket av surrogatmammor finns såväl vänsterpartier som den katolska kyrkan.

Det enda partiet som öppet försvarar rätten att få anlita surrogatmammor är Ciudadanos, medan Partido Popular precis som när det gäller abortlagen förefaller vara splittrat. Några menar att förfarandet borde vara tillåtet så länge det inte sker mot betalning, exempelvis om en kvinna vill hjälpa en syster som själv inte kan få barn. Detta hävdar många dock är så pass ovanligt att det inte ens kan specificeras som undantag i en lag.

En av de stora paradoxerna i debatten är att samma feministrörelse som försvarar kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp när det handlar om abort, åberopar att kvinnor inte ska tillåtas bära någon annans foster. Argumentet är att det endast är ekonomiskt sårbara kvinnor som är beredda att utsätta sig för en sådan omvälvande process som en graviditet trots allt utgör.

Den ekonomiska faktorn spelar in inte bara när det handlar om att exploatera sårbara kvinnor som i praktiken säljer sina kroppar, utan även då den skiljer på vilka som har möjlighet att anlita en surrogatmamma och vilka som inte kan. Beroende på land kostar en surrogatmamma från 150.000 euro och uppåt, vilket alltså är något som är reserverat endast välbeställda eller sådana som är så angelägna om att få sin egen avkomma, framför att adoptera, att de är beredda att belåna sig rejält. De höga summorna innebär dessutom att risken är uppenbar att organiserade ligor försöker sko sig.

Sedan har vi den personliga aspekten när det gäller det konkreta fallet med Ana Obregón. Hennes rätt till intimitet gjorde skådespelerskan i princip själv avkall på när hon sålde rättigheterna till nyheten om mödraskapet till den kända veckotidningen Hola. För ingen tror att det var en tillfällighet att tidningen lyckades få bilder på Obregón när hon lämnade sjukhuset i Miami med sin dotter i famnen.

Obregóns agerande väcker många moraliska frågor och misstankar om att hon kanske inte är emotionellt stabil. Hon förlorade för tre år sedan sin ende son Álex, som avled i cancer och ska efter det helt ha tappat livsgnistan. När hon nu just fyllda 68 år köpt sig ett nytt barn, en dotter i det här fallet, verkar det inte vara en särskilt rationell handling. Speciellt inte när det åtföljs av posts på Instagram om att hon nu aldrig mer kommer behöva vara ensam och det faktum att hon tänker namnge dottern efter sig själv, Ana.

Ana Obregóns nya moderskap förefaller vara en blandning av irrationell sorgbehandling och en god portion narcissism. En fråga som många ställer sig är vem som ser till barnets bästa, när lilla Ana knappt hunnit se dagens ljus förrän hennes mamma redan sålt hennes image-rättigheter och förutom en kassako förefaller vara ett substitut till en förlorad son. Dessutom har flickan fått en ensamstående mamma som till åldern snarare kunde vara hennes mormor.