En dag föreslog Claes att vi tre skulle göra en utflykt till en fantastisk liten stad några mil in i landet. Han ville visa oss den och så fick det bli. Vi gav oss av, mil efter mil, längs en slingrig grusväg och fallhöjden var ömsom avsevärd vid dess ena sida. Värmegrader var det väldigt gott om i mitten av augusti. När vi hunnit ungefär halvvägs till Ronda fick Naomi syn på en liten by ett par kilometer vid sidan om den väg vi trafikerade.
–Dit vill jag åka, sa hon och pekade ut genom fönstret.
–Då åker vi dit, svarade Claes. Vi fann strax avtagsvägen som knappt var farbar.

Det skumpade helt otroligt. En brant nerförsbacke ledde in i byn. En åsna stod tjudrad och skrek vid väggen av en ruin. Några små nakna och smutsiga barn jagade runt och skrek. En åldrig gumma hackade i ett torrt trädgårdsland och på avstånd såg vi några getter. Jag funderade över vad dessa människor levde av. Några olivträd, några getter och en åsna. Kan man driva en by på det?

Men naturligtvis fanns det en liten skitig bar. Vi gick in. Där stod fyra karlar i övre medelåldern vid en bardisk och talade högljutt med varandra. Vi beställde varsin kopp kaffe och varsitt glas ”Cuarenta y tres” och Claes förklarade att det betydde 43 på spanska, vilket mycket riktig stod även i siffror på etiketten. Detta var den sötsliskiga likör som var obligatorium bland svenska turister i Spanien.

Dörren öppnades och in kom en yngling som tilltalade oss och frågade om vi var på väg mot Ronda, vilket vi bejakade. Då pekade han på en gubbe som stod utanför i gränden. Jag trodde inte det var sant. Där stod en åldring med ett litet tygknyte på en pinne som han bar över axeln. Så hade jag bara sett luffare avbildade i illustrationer till sagor.
–Den gamle mannen skall gå till Ronda för att besöka sin fru som ligger för döden. Kan han få åka med er?

Självklart svarade vi. Inte kunde vi låta denne åldrige man gå två mil över bergen i 35 graders värme. Då skulle han förmodligen dö före sin gumma. Nu var vi fyra i den lilla bilen som letade oss fram ända till lasarettet i Ronda. När vi släppte av honom stod han med tårar i ögonen då han tog upp upp sin lilla portmonnä och började pillra bland mynten. Han ville väl ersätta oss för resan. Claes Janson sträckte ut en hand och tryckte en sedel på 500 pesetas i gubbens hand. Nu hade han till taxiresa hem efter besöket och en bra slant över på det.

Vi strosade runt i staden några timmar och Claes ville visa oss Spaniens äldsta tjurfäktningsarena. All right, vi såg den från utsidan men en byggnad där man organiserar dödlig ceremoniell tortyr av djur lämnar vi därhän. Den gamla moriska stadsdelen var betydligt mer intressant och naturligtvis bron över ravinen.

Efter att ha ätit en frugal måltid med tillbehör på en liten restaurang anträdde vi vägen tillbaka mot Marbella. Efter en halvmils resa såg vi en en gumma med en åsneförspänd kärra lastad med vitlöksflätor. Den tvåhjuliga kärran hängde på sned ner i diket, En stor del av lasset låg på marken. Framför vagnens ena hjul fanns ett stenblock varför åsnan omöjligt kunde dra upp kärran. Åsnan skrek och gumman var översiggiven. Med gemensamma krafter lyckades vi knuffa upp den lilla kärran på vägen och sedan bildade vi en langarkedja och lastade på de vitlöksflätor som fallit av. Det hela tog väl en kvart och sedan for vi tillbaka till Marbella och luxuösa Hotel 33.