Kunden har som bekant alltid rätt. Som mäklare träffar jag på ett oändligt antal olika personligheter som har olika sätt att kommunicera och uttrycka sig. Det kan handla om kulturella skillnader. Eller om olika generationer eller personlighetstyper. Privat håller jag mig nog gärna till människor jag passar ihop med, men i jobbet är jag en kameleont och har inga problem att anpassa mig till diverse märkliga personlighetsdrag. Märkliga helt och hållet enligt mitt subjektiva synsätt såklart!

Men så händer det, sällan men det händer, att det börjar kännas som att man behandlas som en skithink eller en slagpåse och då är det, ibland, läge att sätta ned foten. Men det är inte lätt att veta när eller hur. Idag blir den ännu en historia från livet som mäklare för att visa på hur vår vardag kan vara allt annat än glamorös och att våra stötestenar skiljer sig ganska rejält från de svenska mäklarnas utmaningar.

Som ni kanske redan vet så gör vi mäklare på Costa del Sol ofta så kallade splitförsäljningar. Det innebär att två mäklare gör upp affären tillsammans och delar på både arbete och arvode. Den ena representerar köparen och den andra, säljaren. I det här fallet var det mina kunder som var köpare och den andra mäklaren var i kontakt med säljaren. Kanske ska jag redan nu, för sakens skull, säga att ingen av de övriga inblandade var svenskar, eller spanjorer för den delen.

Mina kunder ville köpa billigt för att renovera, hyra ut över sommaren och sedan sälja med förtjänst. Det gjorde att objekten de hade att välja på var väldigt få. Vi såg några stycken och de valde att lägga en reservation på en bostad i Mijas Costa. Förhandlingen gick relativt smidigt och även om vägen aldrig är spikrak, fick vi dokumentet signerat av båda parter och meningen var att försäljningen skulle skrivas hos notarien inom tre veckor vilket är ovanligt snabbt. Till synes var detta alltså en "enkel" operation.

Den andra mäklaren hade lite bekymmer med att få säljaren att skicka all dokumentation. Lagfarten var inscannad så att endast varannan sida kommit med och en del andra papper saknades också. Men det tycktes gå framåt, om än långsamt. Ungefär halvvägs bröt dock helvetet löst, då säljaren fick veta av köparens advokat hur mycket hennes kostnader skulle uppgå till. Eftersom hon inte är skattskriven i Spanien är det nämligen köparen som är ansvarig för att hålla inne och betala den så kallade plusvalían samt schablonskatten på tre procent av köpeskillingen som tas ut som ett slags förskott på eventuell kapitalvinstskatt.

Säljaren blev så arg över skatten hon skulle behöva betala att hon inte ville ha med sin mäklare att göra över huvudtaget längre. Hon började istället ringa till mig. Flera timmar lyssnade jag på hur hon ondgjorde sig om än det ena, än det andra. Hon skyllde till och med den andra mäklaren för att hon trots feber behövt klättra upp och ned på en stege under en hel dag, för att scanna in lagfarten som även fastnade i maskinen och nästan fick henne att bryta ihop. Att det var hon eller hennes man som valt att placera scannern så otillgängligt, hörde inte dit.

Knutpunkten och den enda orsaken till situationen hon befann sig i, var att hon köpt sin bostad för 20 år sedan och därmed fick en hög plusvalía samt framför allt att hon köpt halva bostaden för svarta pengar. Detta hade hon nog inte riktigt koll på ens själv, men lagfarten visade svart på vitt att hon betalat 72.000 euro och inte nära på dubbla summan hon betalat i verkligheten. Detta visste inte mäklaren då hon ju inte sett den kompletta lagfarten, men i vilket fall var den höga vinstskatten även det hennes fel.

Säljarens egna beräkningar inför bostadsförsäljningen föll följaktligen som furor. Hon ansåg sig göra en enorm förlust och för att så inte skulle ske, undrade hon om inte köparna kunde tänka sig att betala en ganska stor del svart. Detta var över huvudtaget inte aktuellt och säljaren blev bara argare och argare.

Jag vet inte hur många timmar jag lyssnade allt mindre tålmodigt på hennes allt mer hysteriska utläggningar. En sak hade väl varit om hon bara hade behövt ventilera den problematiska situation hon försatt sig i, men alltihop byggde på att hitta syndabockar och det fanns inget slut på hur fruktansvärt alla andra betedde sig. Varje kommentar från min sida ledde till nya utläggningar, rent och skärt skitsnack ärligt talat.

Min inre bomb tickade och när hon istället för att fokusera på de sista praktiska detaljerna för att komma i mål med affären, började anklaga oss för att reservationskontraktet hon signerat var olagligt och att plusvalían inte alls borde betalas av säljaren, brast det till slut för mig. Hon hade öst så mycket skit över mig i flera dagar att jag till slut svämmade över. Min reaktion kom i form av vad som kändes som en kaskadspya. Jag gallskrek i luren och efter några sekunders galenskap valde jag att helt sonika lägga på.

Efter en stund skickade jag ett meddelande och talade om att hon inte behövde betala mig något arvode men att jag aldrig mer ville tala i telefon med henne. Det var en fredag eftermiddag och händerna skakade. Men jag landade i att det faktiskt var det enda rätta. Markera och vara tydlig med att där, precis där, gick min gräns och nu var den passerad.

För mina kunders skull var jag ju ändå tvungen att se till att affären skrevs (utan svarta pengar) och min plan var att få det att ske med hjälp av deras advokat. Jag behövde dock skicka ett sista meddelande till säljaren då jag hade hennes nycklar. Då skrev hon att om affären gick i mål ville hon betala vår provision för det var det enda rätta. Sedan dess har vi kommunicerat hövligt via WhatsApp. Hon respekterar att jag inte vill prata med henne. Om allt går vägen kommer jag träffa henne innan ni läser detta inlägg.

Hon bad inte om ursäkt, inte jag heller, men jag känner tydligt att hon uppfattat min gräns men inte förlorat förtroendet för mig. Det var förvånande och lite uppfriskande. Man kan ju inte gå omkring och gallskrika på folk så fort de driver en till vansinne, men kanske att man borde göra det oftare än man tror?