–Men spelar du inte här på solkusten?
Jo, men det är tio år sedan. Tre föreställningar i Fuengirola, en i Nerja och tre gånger har jag blivit engagerad till privata fester. Det är väl i stort sett allt under de 24 år jag bott här.

–Nej, här har man en annan musiksmak. Här finns ett femtiotal kollegor som drar runt och sjunger för en öl, en måltid och fickpengar och alla har exakt samma repertoar. Här är det de tjugofem mest uttjatade låtarna ur den angloamerikanska vulgärkulturen som gäller. (Obs: ”Vulgär” betyder inte dålig. Det kommer av latinets vulgare och betyder vanlig.) Carl Michael Bellman, Nils Ferlin, Lillebror Söderlund, Dan Andersson och svensk folkvisetradition är inte lika ”inne” bland svenskar här på kusten. Det är bara att konstatera och acceptera.

Jag tycker det är bra som det är. Tills för några år sedan for jag till Sverige ett par gånger per år för framträdanden på kulturhus, Allsång på Skansen och olika visfestivaler, men det har jag slutat med. Nu är det omöjligt då jag saknar pass och det är ju bra att kunna skylla på.

Minns förresten när jag var i Stockholm för sex år sedan. Då klev jag in på en pub på Odengatan för att klämma ett par malt. Där blev jag genast igenkänd och fick en ostämd gitarr i knäet. Innan jag ens hunnit stämma den stod en liten fet dam i 60-årsåldern och frågade om jag kunde spela Cecilia Lind, som hon ville sjunga. Så klämde hon i med en röst så gäll att den kunnat skära glas och strax stod en ung man i pose som en operasångare och stämde in för full hals. Ingen var gladare än jag när krögaren kom och körde tyst på oss.
–Vi störde andra gäster, sa han och det hade han ju rätt i.

Det händer ibland, efter ett par öl, att jag drar några visor på krogen i Fuengirola. Det kan ju vara lite kul ibland. Men så plötsligt sitter någon lindrigt nykter dam i 60-årsåldern och tjatar:
–Du kan väl sjunga Pärleporten, den e så fin.
Det upprepar hon sedan resten av kvällen.
Det är alltid någon som tjatar om Pärleporten.

En annan kommentar som alltid upprepas lyder lyder:
–Jag kan inte fatta hur du kan komma ihåg alla texter!
–Jag kan inte fatta hur du kan komma ihåg alla texter!
Att jag kan komma ihåg alla gitarrackord förvånar däremot ingen.

Samma dam som förvånats över att jag kan komma ihåg alla texter är nu lika förvånad att jag inte kan den visa hon vill höra. Nu har hon snöat in på en visa av min käre kollega Cornelis.
–Du kan väl sjunga Saskia!
–Nej, den kan jag inte! svarar jag.
–Jo, det kan du väl.
Sedan upprepar hon detta med en papegojas envishet resten av kvällen.

Samma människa som är imponerad av att jag kan komma ihåg så många texter kan inte fatta att det finns en visa jag inte kan.
–Du kan väl ta Saskia! Den kan du väl!
–Du kan väl ta Saskia! Den kan du väl!
–Du kan väl ta Saskia! Den kan du väl!
–Du kan väl ta Saskia! Den kan du väl!

Nu har flera vid bordet blivit tv-producenter och filmar med sina mobiler så strax är jag världskändis. Man har lagt ut mig på nätet så nu kan man se och höra mig i ett kollektivt fylleskrål till skakiga bilder i såväl Sidney som Ulan Bator, Sveg och Rio de Janeiro.

Då packar jag ner gitarren och ägnar mig åt kaffe, fransk konjak och en stor cigarr från Dominikanska republiken.