Detta blir min hittills sorgligaste kolumn. Jag kanske inte borde skriva den. Men hur skulle jag kunna skriva om något annat?

Vår strand, som ligger i Benalmádenadelen av Carvajal, nedanför hotellkomplexet Holiday World, har vi njutit av sedan vi adopterade vår hund Zingo i oktober 2020. Den ligger så otillgängligt och gömd att få hittar dit och det har därför blivit som en inofficiell hundstrand. En av de första gångerna jag släppte Zingo lös, blev han rädd för en av fiskarna och sprang ända upp tillbaka till vägen där han höll på att bli påkörd. Det var den första incidenten.

I höstas svalde min son Iván en sten där, när han lät sig rullas runt i de ganska kraftiga vågorna. Det slutade väl, men var lite obehagligt en stund. Jag tror det var samma dag som han klättrade ut på en klippa och blev översköljd av en stor våg som överraskade och skrämde upp både honom och mig.

Men främst har vi såklart njutit av alla gånger vi varit på den där stranden som är vild, karg och nästan alltid i princip tom på andra människor.

Denna söndag började med att vi släppte hundarna lösa och de satte omedelbart av efter en katt som bodde i ett av strandhusen. Ägaren blev upprörd och det tog en bra stund innan vi fick kopplat dem så vi kunde fortsätta. En liten bit längre fram hade en bil kraschat och låg fortfarande på klippbranten mellan kustvägen och stranden. Just där är det en höjdskillnad på cirka 20 meter. Bilen hade föregående natt kört igenom sidoräcket och ned för stupet. Mirakulöst nog hade föraren klarat sig med lindriga skador. Det läste jag senare i Diario Sur.

Vi promenerade vidare, klättrade på klipporna och släppte hundarna lösa igen. De njöt och sprang runt i sanden som små galningar. Rotade i sanden efter gotter. Jag nämnde för min kompis att vi borde vara uppmärksamma på fiskelinor som kan ligga i sanden med kroken kvar.

Kanske borde vi inte haft dem lösa? Men hur ska man kunna lura dem på denna livskvalitet? Det finns så mycket att vara rädd för, faror som lurar i varje hörn. Fiskekrokar, bilar, gift, processionslarver. Man måste ju leva också. Inte låta sig begränsas av livets alla risker. Men som jag önskar att min räddhågsna sida hade tagit kommandot där och då.

Rätt som det var började en tjej en bit bort vinka till mig. Jag trodde hon hade störts av hundarna. Men så började hon springa mot mig. “Jag tror din hund har en fiskelina i munnen”, skrek hon. Panik. Jag sprang fram till Zingo, som mycket riktigt hade en fiskelina hängande ut genom munnen. Jag tog försiktigt i den och försökte dra mitt allra mjukaste, men han skrek direkt och den satt fast. Ännu mer panik.

Jag kunde inte tänka klart. Jag var beredd att ta honom i famnen och springa. Men jag besinnade mig och fick efter ett tag fatt på vår veterinär som har ett journummer. Han sade att skadan redan var skedd och att vi skulle ta det lugnt. Han skulle möta oss på kliniken. Vid det här laget framstod det tydligt att Zingo var okej. Vi gick till bilen som stod parkerad 20-25 minuters promenad bort. Han viftade till och med på svansen och hade uppenbarligen inte ont någonstans. Jag var ändå väldigt skärrad.

Veterinären röntgade honom och konstaterade att Zingo hade, inte en utan två krokar i magen. “Magen?!”, utbrast jag förfärat. Men veterinären lugnade mig och förklarade att det var bra. De låg i magen och satt inte fast någonstans på vägen vilket hade varit mycket värre. Han sade att om det hade varit en krok hade vi kunnat vänta och se om den kunde ta sig ut den naturliga vägen, men eftersom det var två som satt fast i samma lina, såg han som i princip omöjligt att vi skulle slippa operation.

Jag sade till honom att göra det han ansåg bäst. Och det kändes onekligen bättre att ta bort krokarna så snabbt som möjligt. Det var söndag kväll och han ringde in folk och förklarade att det var ett rutinmässigt ingrepp. Zingo skulle återhämta sig snabbt. “Det värsta med detta är hålet det kommer göra i din plånbok”, sade han och vi skrattade lite. I det läget kändes pengar som något helt oväsentligt.

Vi åkte därifrån men kunde hämta hem Zingo redan senare samma kväll. Allt hade gått bra och han hade vaknat snabbt. Veterinären och sjuksystern berättade med stora ögon om allt annat de hade tagit ut från magen, alger och jag vet inte vad. Zingo, aka Dammsugaren. En gång kom det ut en blå ballong med bajset…

Zingo betedde sig som en hjälte. Han var såklart påverkad, men gnällde inte överhuvdtaget, bara tittade på mig med sina bärnstensfärgade stora hundögon. Liksom undrande och lite vädjande. Efter ett dygn skulle han bli sig själv igen meddelade veterinären och gav instruktioner om antibiotika och mat. Medicinen var ett litet helvete att få i honom. Han vägrade allt ätbart och ju mer jag bände i käkarna, desto hårdare bet han ihop.

Han blödde lite från såret på magen och på måndagen åkte jag till veterinären igen för att de skulle se så att allt var okej. De försäkrade mig om att det var normalt, tvättade såret och skickade hem oss med lugnande ord om att allt var precis som det skulle.

Han drack, kissade, åt till och med en liten tapas av mjukmaten jag köpt hos veterinären för att kunna lura i honom medicinen på kvällen. Men när det var dags ville han inte äta mer. Han ville inte lämna soffan och kräktes till slut på mattan. Vi gick upp på ovanvåningen för att lägga oss. Jag kollade till honom flera gånger. När jag låg i sängen och läste, kom han upp för trappan. Det hade han gjort redan kvällen före, trots plasttratten han hade runt huvudet och som han dunkade i allting han passerade.

Han lade sig först på sängen jag förberett till honom av kuddar på golvet. Men han kom inte till ro. Vankade runt och ville till andra sidan sängen, in i hörnet. Jag flyttade kuddarna dit och där lade han sig så småningom. Klockan fyra vaknade jag, kollade till honom och såg att han bajsat på golvet utanför kuddarna. Jag torkade upp och tvättade honom lite på svansen. Han brydde sig inte och jag tänkte att nu sover han verkligen djupt. Inte konstigt efter allt som hänt.

Klockan 7.30 ringde alarmet. Jag låg kvar en stund innan jag riktigt kunde öppna ögonen. Jag hade redan då en vag känsla av att något var fel. Jag gick bort till Zingo i hörnet. Han låg i exakt samma ställning som han gjort klockan fyra. Jag strök honom mjukt över sidan för att väcka honom. Han var kall och stilla. Jag förstod. Men jag kunde inte. Ville inte förstå. Inte under några som helst omständigheter kunde det vara så. Så jag gick in i duschen och tänkte att "när jag kommer ut är allt som det ska". Det var det inte. Nu var jag tvungen att försöka ta in det faktum som började stå klart för mig. Iskallt och oåterkalleligt.

Jag väckte Iván. Berättade. Ringde veterinären. Var inte alls säker på att jag verkligen uppfattade situationen rätt. Veterinären sade att om han var kall, var det inte bråttom. “Jag ringer så fort jag är i Benalmádena så får du komma med honom”. Det var omöjligt att köra Iván till skolan. Vi klädde på oss mekaniskt. Jag drack några klunkar kaffe. Bävade för stunden jag skulle behöva lyfta upp honom, ta honom i famnen och bära honom till bilen. När jag till slut gjorde det, var det inte Zingo längre.

Första dagen tog vi oss igenom tack vare chocken. Så bra funtade vi människor är, att sorgen inledningsvis liksom pyser igenom stötvis, lite i taget. Man fokuserar på en sak i taget, liksom omgiven av dimma. Det är när chocken släpper som allt slår en med full kraft. Man hör ju hundägare beskriva hur hemskt det är att förlora en hund. Men jag var inte förberedd på hur ont det skulle göra. Och det är svårt att pausa från känslan, för det är så oerhört påtagligt. Hela mitt liv var inrutat efter honom. Han tog ingen plats alls men var närvarande i allt.

Det går inte att låtsas ens för en stund att allt är som vanligt. Jag vet att alla känslor så småningom kommer mynna ut i tacksamhet för tiden vi fick, för allt han gav oss. För att han var den bästa hunden i hela världen. Den snällaste, lugnaste, enklaste, sötaste. Hundra procent kärlek och det enda, det enda han ville ha av oss var lite gos, lite kli på magen. Att han fick vara med.

Det får han inte längre och det är det som gör ondast. Att han inte får leva mer. Han var bara fem år och det var inte dags än. Saknaden är enorm men den starkaste känslan just nu är att jag svikit honom. Jag vet att det inte är mitt fel, men det är så jag känner.

Och så är det en annan sak. Veterinären förstod inte heller vad som kunde ha orsakat Zingos död och bad om tillstånd att få öppna honom. Jag sade ja och har sedan dess väntat på hans samtal. Jag har ringt till kliniken flera gånger, men de säger bara att de ska prata med honom och be honom ringa. Men det gör han inte.

Det är en olustig och olidlig väntan. För antingen är det något han inte vill berätta för mig. Eller så är han helt okänslig för situationen. För oss handlar det inte om att skuldbelägga utan om att förstå, att få en liten pusselbit för att kunna gå vidare i sorgearbetet.

Jag kommer att skriva om Zingo igen lite längre fram, han förtjänar den vackraste av hyllningar. Men idag får ni hålla till godo med en blomsteräng, för jag måste vänta lite med att gå igenom mina bilder på honom.