Jag är på en ständig jakt efter att bli klar, efter tillfredsställelsen av en tom att göra-lista. Men istället bara växer den och jag inser att problemet inte är listan, utan mina förväntningar på den. Efter en försäljning, ett köp och en flytt skulle man kunna tro att ett inre lugn skulle infinna sig efter att möbler och prylar mer eller mindre hamnat på sin plats. Men icke. Mer än någonsin stör jag mig på alla måsten. Jag menar då inte de arbetsrelaterade uppgifterna, utan sådant som har med mitt privatliv att göra. Det jag gör på jobbet är en helt annan sak och det ligger i arbetets karaktär att aldrig bli färdig. Det kan jag acceptera.

De senaste veckorna har fritidslistan främst handlat om efterspelet till flytten, att helt enkelt försöka flytta saker och ting till en plats där de hör hemma. Att försöka organisera allt på ett tillfredställande sätt. Jag börjar närma mig, men är inte framme än och frustrationen där handlar nog mest om att jag är så dålig på den typen av organisation och att jag vet att ju längre tiden går, desto större risk är det att situationen cementeras. Garderober som är en mix av städprodukter, pärmar och handdukar. Förrådet med flera till hälften eller helt ouppackade lådor med märkligt blandat innehåll.

Under tiden jag ägnat mig åt köp, sälj och flytt har det flesta andra måsten satts på paus. Nu finns inte längre någon ursäkt och jag har äntligen bokat in tid hos gynekologen för årlig kontroll samt tandläkartid till både mig och sonen Iván. När det är gjort bör jag även ta honom till optikern. Han fick glasögon för snart fem år sedan som han slutade använda helt under perioden då munskydd var obligatoriskt och sedan aldrig hittat tillbaka till. Har detta förstört hans syn för alltid undrar jag och bannar mig själv för att jag inte kommer till skott att boka den där tiden.

Ett annat stressmoment som förvandlades till ett riktigt moment 22, var att Iván skulle göra ett återbesök i mitten av mars hos traumatologen som opererade hans brutna arm i höstas. Instruktionen var att komma tillbaka tre månader efter senaste kontrollen och jag var tvungen att boka tiden när det närmade sig. Vilket visade sig vara nästan omöjligt. Min tröskel att göra sådana här saker är som sagt hög och när jag inte kommer vidare förvandlads hela ärendet till en slags mardröm.

Det började med att jag ringde sjukhuset några veckor innan datumet läkaren gett oss. Jag fick svaret att det just då inte fanns några tider tillgängliga. Han släpper bara tider för några veckor i taget så jag var tvungen att återkomma senare. Vilket jag gjorde efter en vecka och då hade tiderna för mars både släppts och hunnit bokas upp. Så nu var jag tvungen att vänta tills tiderna för april släpptes. Jag började ringa i mitten av mars men varje gång fick jag samma svar.

Jag började försöka online istället. Efter många resultatlösa försök dök det plötsligt upp ett antal tider för den 2 april. Varje gång jag klickade på en tid fick jag svaret att någon annan hunnit före eller att det inte gick att bekräfta bokningen just då och att jag skulle försöka senare. Jag ringde upp sjukhuset, vid det här laget oerhört frustrerad. Jag fick en tid och kom en bit på väg i bokningen men plötsligt sade han att det inte gick att boka den läkaren för barn under 14 år. “Du måste ringa sjukhuset”, sade han. Vilket ju var vad jag hade gjort, men tydligen hamnat hos en extern tidsbokningsservice…

Med de eventuellt lediga tiderna på näthinnan, satte jag mig i bilen och körde till sjukhuset, tog en nummerlapp, väntade en halvtimme och fick hjälp på plats att boka tiden i mitt namn för att komma runt att läkaren inte tog emot barn under 14 år. Det var ju han som hade opererat Iván och som sagt åt oss att komma tillbaka efter tre månader. Det hade känts konstigt att då plötsligt träffa en annan läkare.

Naturligtvis fick jag läkartiden samtidigt som jag bokat in tandläkaren till Iván, som jag då fick boka om till en annan dag. I tisdags efter att vi lyckats göra både röntgen och träffa läkaren som friskförklarade Iván helt, sjönk mina axlar en decimeter. Och då handlade det inte ens om allvarlig sjukdom. Jag visste ju att Iván var ok, det vara bara ren frustration över att liksom aldrig komma till avslut, som drivit mig till vansinne.

Under de senaste veckorna har Iván även jobbat med ett omfattande skolprojekt som äntligen fick sitt avslut den gångna veckan. Jag vet inte vad jag tycker om stora projekt som ska vara klara första dagen efter ett lov. Helt rättvist känns det inte. Eftersom han var på språkresa veckan före Semana Santa och dessutom var bortrest halva påsklovet med sin pappa, innebar arbetet ganska mycket stress för oss båda.

Jag vet att jag förmodligen engagerar mig lite för mycket… Men han är tio år gammal och projektet gick ut på att välja en historiskt inflytelserik person och förbereda ett levande museum (utställning), en skriftlig biografi samt en muntlig presentation. Iván hade Roald Dahl och stressen till trots, slutade allting i dur då han gjorde väldigt bra ifrån sig och var stolt som en tupp i efterhand. Mina axlar sjönk ytterligare när detta kunde strykas från listan.

Enligt lagen om att antal punkter på att göra-listan aldrig reduceras, kunde jag nu visserligen stryka ett ärende men samtidigt började däcklampan i bilen att lysa och jag måste nu komma ihåg att snarast åka förbi en bensinstation och fylla på luft.

Så hade jag en vattenläcka under diskhon i köket i nya lägenheten. Det har blivit en annan långkörare. Först försökte jag få hemförsäkringen att fixa problemet. Det kom en rörmokare som bytte en packning. Men det fortsatte läcka. När han tittade igen sade han att det var kranen och att försäkringen inte täcker den, då det anses vara vanligt slitage. Han fick 50 euro för att köpa en ny kran och komma tillbaka efter några dagar. Nu har det gått två veckor och jag har fortfarande inte fått min nya kran.

Samme rörmokare hjälpte mig med en annan punkt på min att göra-lista, nämligen att ta bort två bidéer, flytta tvättmaskinen från köket till ett av badrummen samt installera min diskmaskin där tvättmaskinen tidigare varit placerad. Allt är igång och fungerar men rören står fortfarande upp från golvet i väntan på att skäras av. Det skulle han ta nästa gång… Jag skulle även få en offert på att fixa fogarna mellan plattorna på terrassen, men vi får se hur det blir med det för jag har en känsla av att den punkten aldrig kommer strykas från min lista om jag väljer honom.

I onsdags kväll fick jag en stund i solen för en annan av mina punkter, nämligen rensa bort döda plantor från terrassens odlingslådor. Det är mycket och slitigt, men jag börjar närma mig slutet, sedan ska de gamla spaljéerna bort, muren målas och nya plantor köpas. Jag insåg när jag stod där att det kändes mycket bättre att göra, än att tänka på det som en punkt på listan. Så kanske jag helt enkelt ska sluta med där listorna, undantaget de riktigt viktiga punkterna.

Det är ju alltid roligare att låta sig styras av lust än av tvång, eller hur? Kanske listorna dödar lusten och förvandlar det som är roligt till ett trist måste. Det är en balansgång. För det är ju också underbart att få stryka saker på en lista! Jag har en funktion i min anteckningsapp på telefonen där jag bokstavligen stryker punkterna men att de ligger kvar på listan. Då ser jag vad jag gjort och njuter ännu lite längre av känslan av att vara en riktig "doer".