Jag är en ganska ordentlig person. Mycket ordentlig, skulle nog många beskriva mig som faktiskt. Men två saker får mig att skämmas som en hund, nämligen mina naglar (nagelbitare sedan tidernas begynnelse) och min bil. Idag kommer jag erkänna allt rörande det sistnämnda för er och ni måste lova att hantera det varsamt och snällt. Ok?

Jag har en hyrbil på tre år, en Kia Sportage. När jag ska köra kunder städar jag den noggrant. Men det senaste året har det varit väldigt lite av den typen av visningar. Jag har i princip bara haft kunder som bett att få se ett objekt och som möter mig på plats. Det är väldigt synd eftersom jag behöver kundkörningarna för att min städrutin ska fungera.

I veckan lyssnade jag på podden “Dumma människor” som i ett samarbete med ett visst bilmärke, analyserade olika personer med utgångspunkt i vad de har i sin bil. Inspirerad av detta berättar jag idag hela sanningen och inget annat än sanningen om min bil.

Vad som började med en inventering, för att se vad som faktiskt fanns i min bil, slutade i ärlighetens namn i en storstädning. Inte bara för att jag skrev en text om det hela, utan även för att jag över helgen har besök från Sverige och ja, det finns ju gränser för allt.

Men om vi börjar med hur det såg ut för bara några dagar sedan så fanns i min bil förutom gul väst och varningstriangel följande: en påse med gamla urvuxna skoluniformer, en kartong på långsam väg till återvinningen, tusen kvitton med tuggummi emellan (dessa kommer i huvudsak från min son), en burk med otuggade tuggummin, pennor, tandtråd, tomma vattenflaskor, en trasig vattenflaska som Iván använt i skolan, ett memory från Burger King, läppglans, Superthings (små platsfigurer), ett trasigt barnparaply, trasor och en sprayflaska med vatten och rengöringsmedel, tre tröjor, en filt och en handduk för hunden att sitta på, hundbälte, en påse med diverse elprylar som ska slängas samt några kilo hundhår.

Detta var trots allt i en historisk jämförelse ganska lite, då jag när jag bodde i radhuset och inte hade garage och förråd, oftast även körde runt med en mängd strandprylar i bilen. Inspirerad av podden “Dumma människor” gjorde jag en lista på vad jag BORDE ha bilen; Solskydd (Iván har tjatat om detta i flera år stackarn och nu har jag beställt ett från Amazon hurra), ett helt paraply, matkassar, våtservetter och soppåsar.

Jag började med en soppåse och stoppade allt skräp i den. Jag blev själv lite förvånad över hur känslan i bilen ändrades direkt. Detta inspirerade mig vidare till att leta upp en biltvätt där jag kunde boka en tid och hokus pokus, kände jag mig som en helt ny människa. Från en slarver, till en aningens mer elegant version av mig själv.

Jag tillbringar dagligen ganska mycket tid i bilen och sanningen är ju att det blir trevligare, mer meningsfull tid, om man gör något trevligt med den. Jag har exempelvis börjat lyssna på ljudbok i bilen och nu när den dessutom är ren, känns den ännu mindre som en godsvagn och mer som en förlängning av mitt hem på något vis.

Tydligen är kvinnor statistiskt sett mindre intresserade av rena bilar än män. Medan frun håller rent i hemmet, håller mannen rent i (sin) bil. Jag har ingen man och ni ser ju hur det gick. Att ha det städat omkring sig minskar tydligen risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Det är även bra för koncentrationen.

I podden jag lyssnade på, talar de om olika människotyper som kan urskiljas baserat på vad folk tar med sig och har i bilen; Elegant, Cool, Relax och Emotion. Dock är man inte per automatik samma person i övrigt. För någon kan bilen vara en fristad där ordning och reda råder, där ägaren kan uppleva kontroll i ett övrigt stökigt liv. Omvänt - och detta tar jag till mig och känner mig genast bättre till mods - kan en stökig bil också vara en fristad, i bemärkelsen att det är en plats där kaos får lov att råda. Vad ens bil säger om en kan alltså vara en del av ens identitet som får balansera upp resten.

Mitt problem är helt enkelt att jag aldrig tar med mig skräp från bilen, att jag alltid tänker “det tar jag sedan”. Och att jag under en lång period inte haft en bra plats att lämna in bilen på. Jag hade gärna städat den själv, men har ingenstans att koppla in min egen dammsugare. Bensinstationernas dammsugare är ju otroligt värdelösa, man får kämpa som ett djur för varje smula den ska suga upp. Kanske har jag även passat på att skylla på vattenrestriktionerna och tänkt att min smutsiga bil visar att jag tar ansvar.

Jag har även under småbarnsåren helt sonika bestämt mig för att jag inte vill vara en sådan där manisk förälder som förbjuder sandiga fötter och kexätning. Och är det tillåtet (vilket det var, och är), då är det bättre för hälsan att släppa taget och inte bry sig. Kanske jag släppte taget för mycket.

Nu tror jag i alla fall att jag hittat min livräddare. En biltvätt i Torrequebrada som dels svarade snabbt på Whatsapp, var oerhört serviceinriktad och skickade mig alla sina lediga tider de närmaste dagarna, priser och tillvägagångssätt, etc. Och, inte minst, bilen blev skinande ren!

Om min bil beskriver min identitet så gick jag på en förmiddag från att vara en vandrande katastrof, eller kanske snarare en slags bag lady på hjul, till att känna mig fullständigt “put together”. Från lite väl Relaxed till Elegant.

Frågan är om min slarviga sida nu kommer pysa ut inom något annat område i livet eller om det är tvärtom..? Oavsett vilket är det tillfälligt. Varje gång jag städar bilen tänker jag att “nu ska jag bli en sådan som städar bilen regelbundet”.

Men det händer aldrig. Jag väntar alltid in katastrofen. Precis som jag aldrig går till frisören förrän det verkligen, verkligen inte går att skjuta upp det längre. Vad säger det om mig? Förmodligen bara att jag har viktigare saker för mig.