- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 12.02.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Kanske var det allra mest signifikativa och det som väckte känslan att vi äntligen gick in i en ny fas av pandemin och jag i mitt inre såg spralliga människor kasta munskydden högt upp i luften och likt lyckliga studenter springa ut i solskenet, att munskyddskravet försvann även på skolorna (utomhus). Sedan skolan drog igång igen efter tre månaders karantän och 2,5 månaders sommarlov i augusti 2020, har barnen plikttroget burit sina munskydd. Inte bara i klassrummen, utan även på rasterna, på idrotten och övriga aktiviteter.

Jag är helhjärtat glad för barnens skull. De är så värda att se varandras ansikten igen. Skönt är det även att vi vuxna slipper munskydden utomhus såklart. Överlag är det nog rimligt att vi försöker återgå till att leva lite mer som vanligt igen. Samtidigt undrar jag verkligen hur folk resonerar när svensk media beskriver fulla diskotek och man hör hur folk planerar för fester och stora sociala sammankomster. Som om risken att smittas försvann bara för att restriktionerna tagits bort.

Jag vill inte lägga sordin på glädjen, jag är också fylld av optimismen som följer att statistiken går på rätt håll igen. Samtidigt är smittfrekvensen ännu hög och på många håll är även situationen inom vården ansträngd. Spanska kungen testades positivt i veckan och en nära vän till mig är inne på femte veckan, kraftigt påverkad av sviterna av Covid-19. Främst i form av den enorma tröttheten som tycks slå undan benen totalt på den mest energiska.

SVT Nyheter frågade svenskar vad de kommer att sakna när restriktionerna försvinner. En av dem sade: “Jag tycker att det var ganska skönt att kunna säga nej till saker och ting.” Och precis så känner jag. Kanske är det därför jag tycker vi ska ta det lite lugnt och inte ropa hej förrän vi hoppat över bäcken… Med gott samvete har jag under lång tid kunnat bejaka min mest osociala sida och det känns lite jobbigt att kraven nu ökar igen. Det finns inget att gömma sig bakom längre.

I veckan fann jag äntligen att femte säsongen av serien “This is us” kommit ut på Prime. Det blev första gången som jag såg en film eller serie där pandemin har en ganska påtaglig roll. Den handlar inte om Covid-19, serien har sin egen story, men säsong 5 inleds med utbrottet, skådespelarna sitter i karantän, använder munskydd och testar sig inför familjesammankomster. Att se detta var först en mycket märklig känsla.

På en och samma gång knyter det sig liksom i magen av ömhet för mänskligheten, över vad vi har gått igenom de två senaste åren. Det blir så väldigt påtagligt när man ser det så på distans. Samtidigt som det känns som en bisarr och nästan löjlig bakgrund som någon brainstormande manusförfattare fått idén till. Om det inte vore för att det faktiskt är sant.

I slutändan känns det både skönt och lite sorgligt att den riktiga pandemin har tagit sig in på filmduken. Det är lättare att identifiera sig när man inte hela tiden reagerar på kramar, fester och avsaknad av munskydd. Samtidigt var det skönt att slippa det sabla viruset helt för en liten stund, på kvällen framför TV-n.

Visste ni förresten att den spanska serien “Cuéntame cómo pasó” också bakat in pandemin i sin säsong 21 som släpptes i höstas? Efter över 20 år har de nu kommit till 1992, men förra året valde de att ta med serien in i nutid och låta två parallella spår pågå samtidigt så att vi får en inblick i det historiskt viktiga som hände 2020.

Det är ganska korta scener från 2020 och jag förstår ärligt talat inte riktigt varför det var nödvändigt att inkludera pandemin i denna serie som beskriver ett Spanien i macro- och microperspektiv från 1968 och framåt. Men dessa korta klipp flätas in ganska snyggt och stör inte heller alltför mycket. Jag har dessutom bara hunnit se de tre första avsnitten, så jag får väl vara öppen för att ändra mig.

Många svenskar gläds åt den soliga vintern vi har och har haft ända sedan sommaren tog slut. I alla fall alla de som bara är här tillfälligt eller inte har hunnit bo här så länge. Det är ju såklart underbart att kunna spela golf och sitta på uteserveringar utan hotfulla mörka moln. Men vi som bor här permanent och gjort så länge, har en helt annan känsla för bristen på regn. Ångest.

Jag minns den förra torrperioden som inföll för 15 år sedan, hur spanska kompisar undvek att ta ett bad. Så länge regnet uteblev, tog de endast snabba duschar. De hade det i sig. Som svensk har man det inte. Min lilla trädgård blir allt gulare och jag kastas mellan viljan att vattna för att upprätthålla illusionen och det självklara, att ta mitt ansvar och låta bli.

En annan mer positiv nyhet är att bankerna efter krav från framför allt pensionärerna, lovat att utöka sin personliga service. Detta är jättebra. Fysiska bankkontor behövs med banktjänstemän som har tid att hjälpa dem som inte fullt ut hanterar den nya tekniken. Samtidigt är min egen erfarenhet att bankerna faktiskt inte är alls så digitaliserade som de vill ge sken av.

Det är fortfarande märkligt många tjänster som faktiskt kräver ett besök på ett fysiskt kontor. Och tro mig, jag har inget som helst intresse av att lägga två timmar på att besöka banken på bästa arbetstid. Om de istället såg till att förenkla för oss som vill undvika att stå i kö och uppta banktjänstemännens värdefulla tid, så skulle det automatiskt frigöras tid för dem som föredrar just den personliga kontakten.