- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 26.02.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

I torsdags förmiddag hade jag som de flesta andra förmodligen, svårt att slita mig från nyhetssändningarna. Tårarna brände mer än en gång bakom ögonlocken. Det kändes så nära, både mentalt och geografiskt. Även om Spanien ligger i rätt hörn av Europa så att säga. Och som alltid när hemska saker händer “långt bort” kan man tillåta sig att kliva in och ut ur känslan. Det är bara att stänga av nyheterna, så stänger man ute världen. Men denna gången ville jag inte det. Jag ville hellre känna och gråta än låtsas som ingenting och ägna mig åt “business as usual”.

Anna som städade åt oss för några år sedan, kommer från Ukraina. Hon har bott i Spanien i många år men har sin dotter och två små barnbarn i hemlandet. Vi hörs ibland på WhatsApp och jag skickade iväg några hjärtan som man gör, för att visa mitt stöd. Man vill göra något, vad som helst i sitt lilla universum. För att protestera, hjälpa, agera. “Säg till om du behöver hjälp med något, vad som helst”, sade jag.

Så hörde hon av sig och undrade om jag kunde hjälpa henne att boka ett flyg till Rumänien. Hon ville åka iväg och möta sin dotter och familj som var på väg att lämna hemmet i västra Ukraina. Hon hade inte kunnat föra över pengar och de kunde inte heller göra några uttag längre. I bästa fall skulle de kunna ta sig över gränsen, men sedan hade de inga medel. Annas plan var att möta upp dem.

Det var inte så lätt att hitta en resa som inte kostade skjortan och som skulle ta henne till ett rimligt resmål inom rimlig tid. Samtidigt hade dottern och familjen svårt att avgöra vilken gräns som var bäst att bege sig till. De vacklade mellan Polen och Rumänien. Torsdag kväll begav de sig mot Rumänien i en minibuss med en kompis som har familjen i Tyskland.

Vi avvaktade med att boka Annas resa för att se hur långt de skulle komma.

Mitt i kaoset blev Anna av med sitt residenciakort och utan det kan hon inte resa. Hon har aldrig blivit av med ett papper i hela sitt liv, men nerverna var inte på hennes sida denna dag. Jag hjälpte henne att leta och sedan åka till polisstationen för att försöka ansöka om ett nytt samt undersöka möjligheterna att få ett tillfälligt resedokument.

Med tanke på att man nu endast får gå till polisstationen med förbokat möte och det är flera månaders väntetid, löste det sig förvånansvärt enkelt. De tog emot oss och ansträngde sig för att hjälpa, både poliser och banktjänstemän. Men jösses med kopior, avgifter, kvitton och formulär som skulle till.

Det som började torsdag kväll fortsatte fredag förmiddag. När jag hämtade upp Anna igen visste jag inte hur det gått med dottern. Jag vågade inte fråga förrän jag hade henne framför mig. De hade kommit till rumänska gränsen där dottern och barnen kunde få lov att passera. Männen fick dock inte lämna landet. Hon ville inte lämnas ensam med två barn på 6 och 1 år mitt i natten, så de vände och åkte hem igen.

Inga män får lämna Ukraina. Ska hon fly måste det vara ensam. Det minsta barnet har inget pass. Detonationerna hördes på avstånd när de pratade i telefon. Det är skräck och administrativt strul i värsta möjliga cocktail.

Anna har inte sovit alls på två dygn. “Du måste andas och ta hand om dig”, säger jag. “Försöka lugna dig”. “Min dotter ringer mig och gråter, hon blir lugnare när hon pratar med mig men jag blir kvar med ångesten”, säger Anna. “Tänk på en sak i taget”, säger jag. “Tänk inte på alltihop. Du måste försöka hålla ihop”.

Så lätt att säga, när det inte är ens eget barn som befinner sig mitt i ett krig.

Så många tankar passerar genom hjärnan. Praktiska ting. Vad hade man själv tagit med på en resa utan mål? När man lämnar sitt hem utan att veta vart. Och utan att veta vad som är farligast. Stanna eller lämna? Vad säger man till sina barn?

Och så rädslan för att det här inte tar slut med Ukraina. För att mannen utan varken hjärna eller hjärta, verkligen har planer på att återupprätta storhetstiden. Hur långt kommer han att gå? Och även om han nöjer sig med att statuera exempel i Ukraina, räcker det gott och väl för att ha förstört tryggheten i Europa och räcka finger åt västvärldens demokratiska värden.

Detta inlägg följer ingen riktig röd tråd, men det som händer just nu saknar fullständigt rim och rason. Men vi måste hålla ihop. Inte låta ondskan bräcka oss. Solidaritet framför allt.