- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 05.03.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Jag känner mig även mer svensk än någonsin. Inte av några trevliga anledningar och det är en konstig känsla. Jag har förvandlats till en nyhetsknarkare och måste avvänjas, för jag får mig själv att må riktigt dåligt. Jag har främst följt de svenska nyheterna och läget för Sverige är ju både på grund av att landet inte är med NATO och sitt geografiska läge, ett annat än för Spanien. Det märks också tydligt i dialog med vanliga människor. Det känns konstigt att gå ut på gatan och se att livet pågår som vanligt.

Å ena sidan fortsätter den berg- och dalbana som det varit att försöka hjälpa Anna, vars dotter än så länge är kvar i Ukraina. I min whatsappgrupp med familjen diskuteras konkreta krisförberedelser. Var finns närmaste skyddsrum, listor över vilka steg som ska tas om något händer, vattendepåer, powerbanks, dokumentation, etc. Efter pandemin är det nu upp till fyra, fem månaders väntetid för att förnya eller skaffa pass och i min familj är det flera personer som saknar giltigt pass. Det känns inte bra.

Spanjorerna är berörda, upprörda och ilskna. Det skrivs ungefär lika mycket och ungefär samma saker som i svensk media och stödet och hjälpen till Ukraina märks tydligt även här med insamlingar och folk som kör skytteltrafik till polska gränsen för att hjälpa med det de kan. Men det känns kanske inte direkt som att de är rädda för egen del.

Det allmänna hotet tycks uppfattas mer direkt av svenskarna. Här är det ingen som förbereder sig för något. Det förekommer ingen information i media om vad vanliga spanjorer bör tänka på. Eller fel, det har publicerats några enstaka artiklar i ämnet, men inte alls som i svensk media där det egna skyddet är en aktiv beståndsel i det informations- och nyhetsflöde som pågår just nu.

Skyddsrum är inte något vanligt förekommande i Spanien. Jag lyckas inte hitta någon lista alls. De som finns verkar snarare tillhöra historien och omskrivs mer som monument från en svunnen tid. Sverige däremot, som levt så länge i fred och aldrig anfölls under andra världskriget, har 65.000 skyddsrum med kapacitet för sju miljoner människor. Förklaringen är tydligen en lag som trädde i kraft 1940 och som krävde skyddsrum i de flesta nybyggnationer. Lagen gällde ända fram till 2002, då den togs bort.

Just på Costa del Sol märks dock en annan aspekt av kriget, det faktum att det finns många bofasta ryssar här som nu drabbas hårt av sanktionerna. Jag har hört om ryssar som inte vill gå utanför dörren för att de är rädda för repressalier. Men jag tror och hoppas verkligen att vi kan skilja på Putin och det ryska folket. De flesta ryssar som bor här är knappast några oligarker utan vanliga människor, övre medelklass, ofta med barn i internationella skolor. Deras likviditet har strypts. De kan inte använda sina bankkort, inte göra några transaktioner och följaktligen varken handla mat eller betala sina räkningar.

Själv känner jag mig skör inombords och funderar en del på hur rädd jag var i början av pandemin. Jag kan inte riktigt minnas. Det var ju oerhört skrämmande de första veckorna. Vi var alla ensamma och det var svårt att ta in det som hände. Det som nu sker är ju värre. Det finns en avsiktlig ondska bakom. Vi är nog många som nu ser tillbaka på pandemin, som ju visserligen inte ens är över men mentalt fick den ett abrupt slut, i termer av “tänk när vi bara hade en pandemi att oroa oss för”.

Att politiker och medier redan från dag ett talat om ett krig i Europa och mot Europa, ökar rädslan och den överhängande existentiella krisen. Det går inte att värja sig. Men det ökar också förståelsen för och solidariteten med dem som är direkt drabbade just nu.

Anna och jag har kommit varandra nära efter att ha skickat flera långa röstmeddelanden till varandra varje dag. Hon visar en sådan enorm tacksamhet, vilket inte är det jag vill, men det hon hela tiden återkommer till är att många erbjuder henne pengar men att det faktiskt inte är det hon behöver. Hon behöver hjälp med praktiska saker och hon behöver någon att prata med. Jag har känt mig så otillräcklig flera gånger, men känner ändå att det hon säger är så viktigt att tänka på. Insamlingarna som görs är fantastiska, men det är inte det enda som behövs.

Ikväll sätter sig Anna äntligen på ett flyg från Málaga till Krakow. Hennes dotter ska redan ha blivit upphämtad med buss för att bli körd till gränsen. En annan buss på andra sidan ska plocka upp henne och barnen vid polska gränsen och köra dem till Málaga. Anna behöver inte vara på plats men vet att hennes dotter inte vågar lämna hemmet om hon inte finns där på andra sidan. Om något skulle gå fel.

När alla papper, flygbiljett och covidformulär var klara kunde Anna äntligen le igen efter en veckas gråt och svullna kinder. Mitt i allt det hemska skämtade hon om att det krävdes ett krig för att hennes dotter äntligen skulle komma hit. Hon har försökt övertala henne länge.

Tänd ett ljus för dem och be för att allt ska gå bra.