- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 12.07.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Vad är det då som låter? Alla jag talat med tror att det rör sig om en mängd stora gröna gräshoppor, dolda i gräs och buskage. Det är fel. Cikadan är inte ens släkt med gräshopporna och har heller ingen likhet med dessa. Den tillhör släktet stritar och kan väl till utseendet liknas vid en stor gråbrun fluga. Den är ganska bred, har dubbla, ådrade, genomskinliga vingar och stora, utstående, facettögon och bär det vetenskapliga namnet Cicada omi. Den är vegetarian utan att försöka pracka på andra denna livsstil. Den har ett minst sagt märkligt levnadsförlopp som är mycket intressant att studera.

Jean Henri Fabre (1823-1915) hette en fransk entomolog som är en guru även för forskare i vår tid. Han studerade insekterna, deras levnadsförhållanden och instinkter med en sällsynt skarpsinnig iakttagelseförmåga. Fabre gav ut ett bokverk i 10 delar med titeln Souvenirs entomologiques (1911) där han beskriver ett stort antal arter samt Instinkternas mysterium (1918). Han berättar om småkrypen på ett så kärleksfullt och spännande sätt att även en från början ointresserad sträckläser hans volymer som man läser en bra deckare. Fabre har naturligtvis skildrat cikadan.

Som larv börjar cikadan att gräva ett 40 centimeters hål med 2,5 centimeters diameter ner i den hårda marken och hålet avslutas med att utvidgas till en kammare. Här skall den leva i fyra år. Vad får då denne vegetarian föda ifrån under hela denna tid? Jo, hålet följer en rot från en levande växt i vilket larven kan tränga in med sin sugsnabel och dricka växtsaft. För att inte hålet skall rasa igen täcker larven dess väggar med murbruk precis som människan försökte göra i tunneln under Hallandsåsen men cikadan har visat sig vara den bättre ingenjören och använder endast naturvänliga material. Den pressar vätska ur sin bakkropp som den blandar med jord till en cement som när det torkat mest liknar pergament. På sin väg upp och ner i hålet trycker den fast cementen med sin bakkropp men lämnar på några ställen roten blottad för att där kunna suga växtsaft.

Larven är nu betydligt större än den färdiga cikadan, dess stora facettögon är täckta av en hinna varför den är blind. Den har ingen nytta av synförmåga i den mörka kammaren. Jordhålet är ett meteorologiskt observatorium där dess innevånare har total kontroll över vädret ovan jord. På försommaren, fyra år senare, klättrar larven ideligen upp till markytan för att kontrollera vädret och när den finner det lämpligt lämnar den sin jordvåning. Den kryper upp på en kvist, sätter sig med huvudet uppåt och på tre och en halv timme byter den skepnad till färdig insekt och börjar strax sitt musicerande. Mannacikadan lever ovan jord endast fem veckor av sitt liv som varar i fyra år.

En sådan ljudlig krabat har naturligtvis alltid varit föremål för en del folktro. I Provence samlade bönderna in, torkade och malde, cikador och inbillade sig att den intagen med tesked skulle vara ett botemedel mot lidande i njurar och urinvägar.

Det är bara hannarna som spelar. De frambringar ljudet med vibrationer i två membran som finns i bakkroppen vilken även fungerar som resonansbotten. Det är ett mycket intensivt och starkt ljud för att komma från en så liten insekt. Man har alltid trott att hannen spelar för att locka honor men det trodde inte Fabre. Honorna sitter ofta bara några centimeter bort på samma kvist och då finns det knappast anledning att locka på dem. Kan det då vara för att egga honan? Nej, Fabre studerade honorna och kunde inte märka att de reagerade det minsta på hanarnas spel. Dessutom hävdade han att cikadorna är döva. Om man närmar sig en spelande cikada så upphör den med sitt spel så fort den får syn på inkräktaren men kommer man dold bakom stammen blir man inte upptäckt och spelet fortsätter. Fabre berättar hur man vid ett festligt tillfälle sköt med salutkanon i närheten av spelande cikador. Spelandet fortsatte eftersom kanonen och de som sköt var dolda för spelmännen. Mitt på dagen gör den små uppehåll, men om aftonen spelar den oavbrutet. Vid molnighet och kalla vindar tystnar konserten.

Även som vuxen livnär sig våra vänner uteslutande på växtsaft som de suger ur grenar på levande träd och buskar samtidigt som den kan sprida ett antal allvarliga växtsjukdomar. Själv är den hotad av sparvar som i cikadan ser en läckerhet och den har bara ett medel till sitt försvar. Den sprutar urin i ögonen på angriparen och försöker fly. Det största hotet är den gröna lövgräshoppan som nattetid smyger sig på den vilande cikadan, vänder den upp och ned och äter sig in dess buk. Fabre hävdar att man då kan höra ett litet ångestskri från den döende.

I mitten av juli sticker honan in sitt äggläggningsrör i en torr lodrät kvist för att i märgen lägga 6 – 15 ägg. De är små på gränsen till det osynliga och de har nu att övervintra i denna torra pinne för att nästa försommar kläckas och ta sig ut genom samma trånga hål där de kom in. Där blir de hängande och dinglande i en tunn slemmig tråd som utgör resterna av deras hölje. Larven är nu inte större än en loppa och den kan bli hängande i sol och vind i upp till ett dygn innan den faller till marken. Har den tur och slipper hamna på hälleberget, eller i en vattenpöl, så börjar den genast gräva sitt 40 centimeters hål ner i marken. Cirkeln är sluten.

Jag låter Jean Henri Fabre på sitt oefterhärmliga sätt få avsluta denna berättelse:

”Fyra års grovt arbete under jorden, en månads solskensfest, sålunda förlöper cikadans liv. Låt oss inte missunna den vuxna insekten dess jublande triumf. Genom fyra år har den vistats i sin smutsiga pergamentskittel i mörkret, fyra år har den grävt i jorden med sina spetsiga klor. Och så ser vi den fordom smutsiga jordgrävaren iförd en elegant dräkt med vingar, som kan tävla med fåglarnas, berusad av värmen, badad i ljus, den högsta fröjd i denna värld. Cikadan kan aldrig larma högt nog för att fira en sådan lycka, så hårt vunnen, så flyktig”.