- - - Detta inslag är ett smakprov och publicerades första gången 21.06.2022 exklusivt för prenumeranter på SK Premium. Nya inlägg av detta slag publiceras varje dag för prenumeranter. Läs mer om Sydkustens olika betaltjänster här: https://www.sydkusten.es - - -

Visst, min bärbara dator är inte splitterny. Men den kändes splitterny när jag fick den för fem år sedan, trots att det var en begagnad dator som blivit över på jobbet, en apparat som ingen ville ha eller behövde. Den fick jag ta över. Jag var så lycklig! Jobbade på tåget hem - bara för att det gick!

Men vi har haft våra duster. Allt möjligt och omöjligt har hänt. Jag är bekant med hela gänget datareparatörer i Aracena, de känner igen min dator direkt när den lämnas in, minns dess historia, minns lösenordet också, eller hade gjort det om inte datorn hade tvingat mig att ändra det så ofta.

Det var en mardröm den där sommaren när datorn började skriva på egen hand. En lång radda med ddddddddddddddd blev det, fast vissa dagar ändrade den till zzzzz och vvvvv. Helt plötsligt bara. Vad snabbt den skrev! Mycket snabbare än jag själv. Men så kunde vi inte hålla på. Till slut kunde jag inte jobba alls, datorn hade tagit kontrollen.

Datareparatören Ana mixtrade med sina magiska händer, trodde att hon hade hittat felet, men om detta inte fungerade skulle hon bli tvungen att koppla ur tangentbordet, då fanns inget annat att göra.

Jag testade hemma, datorn gjorde vad den skulle, lät mig arbeta också, men nästa dag fick den spel. Kkkkkkkkkkkk…. Yyyyyyyyyy...

Sammanbrottet var nära, och då menar jag inte bara på datorns sammanbrott.

Ofta tänker jag på att saker och ting sker lite mer informellt här i Spanien än i Sverige. Snabbt kan det gå, lite billigare, lite mer svarta pengar, kanske blir resultatet därefter. Den där diskmaskinsinstallatören vi anlitade, till exempel... Och nu skulle jag testa en ny datareparatör.

Vår gode vän Lincoln var nämligen hemma och hälsade på när jag övervägde att slänga ut datorn genom fönstret på övervåningen. Lincoln är fantastisk, särskilt på musik. Han är musiker. Vid varje festlighet har han med gitarren och spelar bossanova och flamenco. Datorer är han inte fantastisk på, och inte heller på att tipsa om sjukgymnaster och datareparatörer, men det visste jag inte än, så jag följde tacksamt med honom till en reparatör som han kände i grannbyn. Då skulle jag slippa åka till Aracena en halvtimme bort för att koppla ur tangentbordet.
–Han är bra, och billig, hävdade Lincoln.

Inne på den lilla copisterian, som tydligen inrymde en dataexpert, registrerade jag varenda kollegieblock, färgpenna och gem som såldes från de mörka hyllorna. På motsatta sidan disken stod en enorm, rynkig hund på bakbenen och lutade sitt tunga huvud mot min arm, som låg fastklämd på glasdisken. Jag tyckte om hunden. Han var en snäll, pålitlig varelse i motsats till datamannen som satt intill hunden och pillade på min dator. Det var som att betrakta hjärnkirurgi, och jag ville helst inte se på alls. “Därinne finns allt. Alla mina fotografier, texter, lösenord, allt. Vet du vad du gör nu?” undrade jag i tankarna och försökte att hålla tyst när en liten fyrkantig metalldel från min dator ramlade ner på golvet. Datamannen studerade förundrat den lilla grejen som han plockat upp.

Till slut hostade han till och klarade rösten:
–Det fanns tre komponenter bredvid varandra och jag tog bort den för tangentbordet. Fast det är svårt att veta vilken som är vilken, en komponent är för tangentbordet, en för musplattan och så är det en till.

Jag satte på datorn, loggade in, och märkte att tangentbordet på den bärbara datorn fungerade.
–Men ska det fungera, om du tog bort den komponenten? undrade jag. Och titta här, pekplattan fungerar inte.

Jag lyckades inte få något bra svar på detta. Jag tyckte att det var tydligt att komponenten för tangentbordet satt kvar, men jag betalade de tio euro som mannen begärde och åkte hem med datorn och Lincoln. Vågade inte stanna längre.
Hunden hade jag gärna tagit med hem.

Min vanliga reparatör fick rädda mig, och sedan dess har datorn oftast fungerat, utom ett par gånger då en ny inlämning har krävts. En usb-port är trasig, sladden måste sitta i hela tiden och jag skriver på ett externt tangentbord.

Dock kände jag för en månad sedan, att slutet var så nära att jag äntligen tog tag i att spara allt jag hade till en extern hårddisk. Tyvärr en månad före mitt skojiga kåseri till Sydkusten, som därför är borta för alltid. För nu har vi nått vägs ände.

Det är slut. Hade närmsta stad med databutik legat närmare än åtta mil, enkel väg, hade jag redan haft en ny dator. Men imorgon.

Imorgon...