Fredagen den 21 juni. Midsommarafton. Vi hann inte. Vi hade bara kommit halvvägs till Sverige sedan i måndags då vi startade resan, barnen och jag. Började tappa lusten till det här trista sättet att resa på. Några timmar senare skulle jag dessutom tappa hoppet om att komma till Sverige överhuvudtaget, men det visste jag inte än.

Kvällen innan hade jag beslutat att vi skulle ta vägen om Paris ändå, trots dyra betalvägar och TROTS att det skulle bli läskigt att köra där. Vi kunde inte irra runt på franska småvägar som dagen innan bara för att åka öster om huvudstaden. Men vad händer? Googles gps rekommenderar mig att kolla mijöreglerna. Söker på nätet. Vi måste tydligen ha ett klistermärke på framrutan om vi ska åka igenom Paris och inte riskera höga böter. Men det var då…!!!

Släppte Parisplanen.

Jag ville inte åka fel mer så jag använde flitigt mina båda gps-appar. Google Maps och Vía Michelin. Men det var inte lätt. Den ena talade svenska, den andra spanska. Fast för det mesta var den spanska Michelin-appen tyst. Jag visste aldrig när den hade något på hjärtat. Det som var bra med den var att den erbjöd tre olika färdvägar. Den snabba, den billiga och den miljövänliga. Jag valde den billiga bara för att slippa åka igenom Paris. Det tyckte googlekartan var en dålig idé, så jag fick stanna med korta mellanrum för att ställa in kartan på olika små franska orter för att den inte skulle leda oss till Paris, utan följa Michelínkartans väg.

Problemet var att mina båda kartor inte var överens alls. Ibland pratade bara den ena, ibland den andra, ibland pratade de i munnen på varandra på olika språk, och när det hände var de aldrig överens om vart jag skulle köra. Efter ett par timmar med de bråkandes kartrösterna i huvudet började jag känna mig lätt galen. Vad höll jag på med egentligen? Vart hade vi hamnat? Var detta verkligen vägen till Sverige?

Ja, det kunde man undra. Långt hade vi inte kommit de senaste timmarna. Vi hade hamnat i en skog mitt i Frankrike och körde runt på smala vägar som knappt hade plats för en mötande bil. Vackert, jovisst, men vi skulle ju till Sverige, inte njuta av skogen. Vi körde in och ut ur små grå byar, igenom skog efter skog och förbi små åkerfält. I en liten mystisk by fann vi en söt skolbyggnad som såg öde ut. Jag körde ut barnen i regnet för att ta selfie med dem och skickade bilden till deras lärare. Vi stirrade en stund på en obegriplig informationsskylt över närområdet, och fortsatte sedan leta efter vägen till Sverige.
–Mamma, hinner vi fram till midsommar?
–Nej älskling, det är midsommar idag. De håller på och firar nu.

Strax efter lunchtid babblade kartorna så obegripligt att jag stannade för att radera Guía Michelin-appen för alltid. Sedan åkte vi fel och såg att vi hade kört in i mellersta Frankrikes kanske vackraste by. Jag bestämde att vi skulle äta lunch där. Såg spännande franska restauranger men barnen ville bara till en pizzeria som de sett, så jag hängde på, mest för att jag inte vågade försöka att beställa mat utan ost på franska. Vi såg korsvirkeshus, en röd engelsk telefonkiosk, ett gult slott, en blomsteraffär med målade fjärilar på fasaden och ett bageri där jag fick säga bonjour madame och köpa trois pain au chocolate.

Ett fint stopp. Men vi letade fortfarande efter Sverige och motorvägarna som skulle leda oss dit, var fanns de egentligen? Ja, inte i närheten av oss i alla fall. Det var bara att fortsätta på skogsvägarna ytterligare ett par timmar, innan livet ljusnade och gps:en ledde oss mot målet. Lättnaden var enorm.

Nu var det bara att köra norrut. Och som vi körde! På kvällen var vi nästan framme vid gränsen till Tyskland. Tog in på lika uselt och billigt hotell som kvällen innan, det var en hotellkedja och det var det sista billiga boendet innan Belgien. Samma trista rum, fast med lukt av rök och gammal parfym.

Lördagen den 22 juni. Väckte barnen med hopp och tillförsikt. Det envisa regnet som följt oss hela resan höll oss sällskap här i norra Frankrike också, men det var oviktigt. Vi hade breda motorvägar framför oss, nu skulle det gå undan. Och jag hade ett nytt mål. En gammal vän i Skåne hade skrivit och frågat om vi ville hälsa på. De skulle fira midsommar vid hembygdsgården på söndag klockan 14. Jag funderade på om det vore möjligt, men tänkte försöka.

Strax körde vi in i Belgien. Jag stannande till vid en mataffär och handlade frukostbröd, choklad och annat nödvändigt inför en dag i bilen. Det var en sådan rolig mataffär att barnen, som ville stanna i bilen, hann bli hungriga och åt formbrödsskivor med Nutella.

Vi hann knappt åka in i Belgien förrän vi var ute ur landet.

Sedan var det Tyskland. Jag var nu van vid att köra 130 på motorvägarna, men här körde folk mycket fortare än så. Ibland blev jag direkt rädd när någon dånade förbi oss.

Barnen fick använda surfplattorna hur mycket de ville. Jag lyssnade på ljudbok, de spelade spel, vi susade närmare Sverige minut för minut.

Jag hade varit helt inriktad på att ta färjan över till Trelleborg, för att bryta av mot det ständiga bilåkandet. Men när vi närmade oss Hamburg och jag stannande för att kolla kartan och tidtabeller, ifall vi kanske kunde ta en nattfärja för att komma fram till Sveriges sista midsommarfirande i tid, kom jag ihåg att man ju faktiskt kan åka landvägen också. Färjan Rödby-Puttgarden var ett alternativ, men den ville jag inte ta på grund av oskäligt pris. Hur kan den korta sträckan kosta lika mycket som att åka sex timmar mellan Tyskland och Sverige? Nej, landvägen skulle det bli! Ungarna var besvikna, de hade sett fram emot båten, men nu hade vi ett nytt mål som hägrade, och landvägen genom Danmark var så hemskt mycket billigare än nattfärjan.

Jag bokade ett hotell för under tusenlappen nära gränsen till Danmark. Vi körde vidare, råkade köra igenom hela stora Hamburg på vägen, delade på en korv på den sista kvällsöppna macken med mat i norra Tyskland, och sent på kvällen kom vi fram. Jag bar den sovandes Runa till hotellrummet, och trötta Disa fick ta sig in på egna ben. Nu var vi nära Sverige.

Söndagen den 23 juni. Jag tyckte att barnen skulle få sovmorgon, denna sista resdag. Det kom jag att ångra. Liksom att vi åt hotellfrukost och att jag fick dem båda att duscha, tvätta håret och ta på sig klänningar eftersom det är så man gör till midsommarfirandena, sa jag. Ja, allt det kom jag att ångra. För vägen mellan norra Tyskland och himmelstorp ute på Kullaberg är så himla mycket längre än man kan tro. Vi åkte över den makalösa Stora Bältbron, närmade oss Köpenhamn, hittade tunneln på väg mot Sverige och sedan åkte vi upp på Öresundsbron. Hisnades av utsikten och insikten att det var det efterlängtade Sverige som låg framför oss. Tänk, vi hade klarat det!

Då och då var vi tvungna att stanna på vägen, fast vi inte hade tid. Ett barn blev kissnödigt. Ett barn blev hungrigt. Sedan var det någon som skulle på toa igen. Jag försökte förhindra pauser, men det gick inte. Och när midsommardansen började på Himmelstorp var vi fortfarande bara utanför Helsingborg. Det var så frustrerande. Vi var så nära Sveriges allra sista midsommarfirande, vi hade fått en chans till att uppfylla målet – att fira svensk midsommar. Och så missade vi det med bara en timme.

Vi yrade omkring på den skånska landsbygden, det var mycket vackert, men jag ville bara komma fram. Och efter bara en felkörning kom vi faktiskt fram. Snabbt ut med ungarna ur bilen! På väg från parkeringen till hembygdsgården mötte vi spelmän, damer från folkdanslaget och folk som vände hemåt med sina fikakorgar. Så nära det hade varit…

Min vän väntade på oss med sin hund på en solig bänk. Det var lite kallt, barnen klagade på att de frös i sina tunna sommarklänningar. De tittade längtansfullt mot kaféet som sålde glass, men jag hade inte hunnit ta ut svenska kontanter och här kunde man inte betala med kort. Swish har jag inte.

Det var ett så mysigt ställe. Vi fick en rundvandring i hembygdsgården, sedan dansade jag och min vän några midsommardanser med Runa, Disa tyckte att det var pinsamt att dansa och sjunga ensamma runt midsommarstången, men vi fick med henne på raketen.

Vi bjöds på underbar midsommarmiddag och gjorde jordgubbstårta som vi åt alldeles för sent och somnade gott i min väns hus nära havet.

Vi hade klarat det. På en vecka hade vi rest från sydvästra Spanien till Sverige. Nu var vi här. Och nästa dag skulle vi åka vidare mot min favorit-ö för att tillbringa några dagar där innan sambon kom med flyget. Det blev de bästa dagarna på hela semestern.

Lärdomar:
• Morgnar och pauser är tidstjuvar.
• Kör endast motorvägar. Betalvägar sparar mycket tid.
• Lita inte på en nioårig kartläsare.
• Använd bara en gps åt gången.
• Det är långt mellan södra Spanien och Sverige.
• Det finns enormt många vackra platser att besöka.
• Om du har möjlighet att lyssna på musik via Spotify - gör en lista med allas favoritlåtar innan avresan för att inte behöva höra barnfavoriten Luli Pampín sju dagar i sträck. Till slut står man inte ut längre.
• Nackdelen med budgetalternativet tält är att det kan regna, då är det inget budgetalternativ längre.