När jag flyttade till Spanien, bodde jag i Solna sedan nästan fyra år. Jag är född i Stockholm men uppvuxen i Skåne och kom tillbaka till min födelsestad år 2000, då 25 år gammal. Ändå är det av någon konstig anledning inte Stockholm jag ser framför mig när jag skapar inre bilder över hur mitt eventuella svenska liv skulle ha sett ut.

Det är lätt att tänka att en utlandsflytt är ett slags “Sliding door-ögonblick”. Att den sker av en slump och lika gärna inte hade kunnat förverkligas. Och så skulle livet ha sett radikalt annorlunda ut. Men jag vet innerst inne att jag inte bara hade fortsatt mitt liv så som det såg ut då. Jag hade en etta med sovalkov i Solna och jobbade som projektledare på Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande. Jag levde ett bra liv, hade goda vänner och trivdes väldigt bra på jobbet.

Men jag var rastlös, väldigt rastlös. Det störde idyllen och det var bara en tidsfråga innan jag var tvungen att ge mig ut i världen. Det är länge sedan nu jag kände den där rastlösheten. Men jag minns den. Känslan av att allt var bra men att ändå inget var som det skulle. Nåväl, det var inte det jag skulle skriva om idag.

När jag tänker på ett liv i Sverige, tänker jag inte på livet i Stockholm som jag lämnade i oktober 2003 och aldrig återvände till. Nej, jag ser framför mig ett liv i en småstad, eller en “mellanstor svensk stad” som det så fint heter. Före Stockholm bodde jag i Ängelholm och när vi åker till Sverige nu förtiden är det dels dit vi åker, dels till Karlsborg där min syster bor med sin familj. Livet i en svensk småstad är på något vis allt det som livet på Costa del Sol inte är och det är väl det som kittlar fantasin.

Jag har visserligen både vänner och familj i Stockholm, ändå är det mina gamla vänner från gymnasietiden som jag ser framför mig i det parallella livet. Tanken på att leva ett liv omgiven av människor man har känt sedan ungdomen, som känner alla ens sidor. Det är som med familj, hur olika man än blir som vuxen så finns där en trygghet, ett band som aldrig försvinner.

Alla mina “bästa vänner” i Sverige finns kvar i mitt liv. Jag har dock haft flera “bästa vänner” i Spanien som jag inte längre har kontakt med. Det finns en skillnad. Det skulle förmodligen gå att skriva ett eget blogginlägg om vänskap för en expat, men jag tror att förklaringen är just att vänskap som uppstår när man är ung, barn, är en annan slags vänskap än de vänskaper som bildas senare. Inte alltid bättre, men annorlunda.

Det kan jag romantisera kring. Ett liv med nära vänner, nära rent geografiskt. Spontana promenader tillsammans. En fika på stan en vanlig onsdag. Hemmamiddagar en lördag i november. Fira födelsedagar, midsommar och få vara med på tjejfester och ungarnas dop och studentskivor.

Ju mer jag tänker på mitt svenska parallella liv, desto snårigare blir det. Jag inser när jag funderar att jag faktiskt delvis tror på ödet. Att vissa saker är förutbestämda. För hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se mitt liv utan min halvspanske son. Det är helt omöjligt. Min egen identitet så som den är nu är också helt förknippad med flytten som gjordes och hur allt liksom ställdes på ända. Hur man blir ett blankt papper och får bygga upp sig själv igen när ens referensramar rämnar och inget av det man kunde längre har riktigt samma värde. Jag är både starkare och svagare än jag var, tack vare den.

I mitt svenska liv är det mycket enklare att ta sig runt utan bil och jag cyklar eller går överallt; till skolan, till jobbet, till mataffären, till fritidsaktiviteter. Jag skulle ha en cykelkorg och en sadelmuff i fårskinn. Det är definitivt plattare än där vi bor nu och svalt! Och jag skulle ha ork och energi att göra saker även på sommaren. Eller särskilt då såklart.

Vi skulle vara en del av det lokala föreningslivet. Delta i klädbytardagar. Organisera loppisar. Sälja bingolotter, jultidningar och kakor. Jag skulle gå på årsstämmor, sucka över att jag tvingades föra protokoll och engagera mig frivilligt bara för att sonen skulle spela fotboll, men i hemlighet njuta av den påtvingade gemenskapen.

Naturen skulle vara grön och frisk och vi skulle åka ut i skogen och grilla korv, leta kantareller, samla på färgglada höstlöv att rama in. Det skulle inte vara torrt och sönderbränt utan frodigt och lätt att andas. Vi skulle äga rejäla gummistövlar, vandringskängor och gallonbyxor så att vädret aldrig spelade någon roll.

Samtidigt vet jag ju lika väl som ni som läser det här att jag bara skulle uppskatta svalkan några månader och endast i kontrast till den spanska sommaren. Sedan tar ju energin slut. Mörkret suger musten ur en. Jag vet ju att det är så, även om det precis just nu mitt i den spanska hettan, känns precis tvärtom.

Vi skulle gå till biblioteket varje vecka. Åh, vad jag skulle läsa. På ett helt annat sätt än jag gör i mitt spanska liv. Trots att jag har tillgång till tusentals böcker i min app i telefonen så är det inte samma sak som att välja böcker från en bokhylla. Dessutom gratis. Jag skulle beta av gamla svenska klassiker och låna hem allt Astrid Lindgren någonsin skrivit så att min son kunde få lära känna den svenska sagoskatten.

Frågan är vad jag skulle jobba med? Om jag tänker i banan att jag aldrig skulle ha flyttat utomlands, skulle jag förmodligen jobba som informatör eller pressekreterare på någon myndighet, organisation eller företag. Kanske att jag hade gått tillbaka att jobba som reporter på någon lokaltidning. Men det jag ville då var att hamna på SIDA eller en ambassad i något sydamerikanskt land. Det var därför jag åkte till Spanien för att plugga spanska…

Mitt nutida jag tänker att jag skulle utbilda mig till svensk mäklare. Det skulle vara roligt. Jag undrar om jag hade halkat in på mäklarbranschen om jag aldrig flyttat till Spanien? Jag tror knappast det. Men vem vet.

Mitt svenska liv skulle vara mer inrutat. På sätt och vis enklare. Hade jag aldrig flyttat utomlands, skulle jag ha mått dåligt av det. Hade jag flyttat och kommit tillbaka, hade jag nog uppskattat det. Men jag undrar hur länge.

Läs Annikas text här https://www.sydkusten.es