–Kan du köra första biten? Jag känner mig trött, sa jag till sambon när vi hade låst huset som vi hyrt under sommaren. Bilen var packad till bristningsgränsen, nu skulle vi köra hem till Spanien efter jobbsommaren i Sverige.

Att säga att jag var trött var en grov underdrift. Det hade varit en jobbig sommar. En jobbig vår också. Stressen och sömnbristen var konstant. Just nu, i passagerarsätet, kändes det som en ohanterlig storm i huvudet. Där inne flög vassa skärvor av allt jag inte hunnit, inte gjort, inte gjort tillräckligt bra, dåliga samveten över alla som jag inte hört av mig till, inte hunnit träffa, inte tagit hand om… Oupphörliga, ljudlösa förlåt till alla för att jag inte klarat det bättre.

Jag satt tyst för att mörkret därinne inte skulle sippra ut. Det enda som hördes var det där fula ordet jag använder för att stoppa jobbiga tankar, och det hördes desto mer.
–Du är ju inte här med oss, konstaterade sambon.

Nej, det var jag inte.

Jag tänkte på min kompis T. Hon brukar vila när hon är trött. Sätter sig och läser, virkar, lägger sig på soffan, går en promenad, pratar i telefon med en kompis. Jag borde lära av henne, tänkte jag, men kände att min trötthet inte längre gick att vila bort på soffan, den gick för djupt.

Var skulle jag hitta vila? Tankarna sökte. I skogen? Nej, skogen orkade jag inte tänka på, den gjorde mig ledsen för där kom det dåliga samvetet över att jag inte hunnit gå i den med femåringen, lärt henne trädens namn, plockat ljung, blåbär och svamp. Det hade inte funnits tid.

Cykling? Drejning? Biblioteket?

Nej, jag visste var vilan fanns.

Sommarens bästa dag åkte vi till Koster. Det var en av få lediga dagar jag hade, dagen var utan planer och jag önskade mig en utflykt till Kosteröarna. Där hade jag aldrig varit. De båda öarna som ligger i Sveriges enda marina nationalpark. Det skulle finnas snorkelleder och naturum och marinbiologer, fast inte på helgen förstås, allt roligt i sommar-Sverige sker på vardagarna.

På E6:an norrut pratade vi om hur roligt det hade varit om vi kunnat fortsätta vägen fram och åka till Norge några dagar. Tälta. Vi reste runt då i början, långt innan barnen kom. En tidig morgon vaknade vi på den enkla campingen av frustande ljud från fjorden, kröp ut ur tältet och såg valar simma en bit ut i vattnet.

Vi parkerade i Strömstad och gick direkt till hamnen. Vi hade inte så mycket tid på oss, hade kommit i väg sent och tittat på hällristningar på vägen.

I hamnen väntade folk med resväskor, cyklar och lådor. Det var soligt, somrigt och underbart. Vi bar på matsäck, krabbfiskeutrustning, badkläder och solkräm.

Vi gick på båten tillsammans med övriga passagerare, men jag hade en ond aning om att vi var på fel båt. Till slut gick jag och frågade. Jo, det stämde. Båten till Sydkoster, där naturum finns, var en annan och den hade redan gått. Den här gick till Nordkoster.

Jag fick en turisttidning med karta för att se vad vi kunde göra på Nordkoster i stället.

Vi köpte dricka och kaffe i caféet, åt medhavd mat, fick ett mycket glädjande meddelande om ett barn som fötts och satt ute på däck och tittade på havet och öarna som vi åkte förbi.

Vi hade blivit rekommenderade en brygga att kliva av vid, det var inte så långt till närmsta strand därifrån.

Trots kartan i turisttidningen var vi vilsna, började gå åt fel håll, men följde efter en stunds velande efter några andra som åkt med samma båt.

Ön var svensk sommar i koncentrat. Blomsterängar, fjärilar, cyklar, uteservering, solsken och grusväg. Alla var varma och trötta men jag njöt av skönheten kring mig.

Till slut kom vi fram till en havsvik. Det visade sig senare inte alls vara den badvänliga strand som vi var på väg mot, men ingen ville gå längre och det blev bra ändå. Utom för sambon kanske, som trampade på ett ostronskal och fick ett ganska djupt sår som senare blev infekterat, vilket gjorde honom orörlig i ett par veckors tid.

Jag älskade platsen.

Det var en liten sandstrand mellan låga klippor. Små kobbar nära stranden, en större något längre bort. Vattnet var glasklart och behagligt svalt mot huden. På botten rörde sig krabbor, småfisk och tångruskor.

När barnen märkt att det inte var en särskilt badvänlig botten började de fiska krabbor och andra havsdjur. Jag stod stilla i vattnet och tog in allt jag såg, över vattenytan och under den. Följde efter två blå brännmaneter och studerade deras rörelser i närmare en kvart. Vadade ut till den större kobben och satte mig med benen hängandes ut över kanten. En stor havsfågel stod och tittade på mig några meter bort. Den verkade kalla på sina kompisar, den fick svar på sina läten och efter en lång stund kom flera lika stora fåglar som den flög iväg med. Ett par kanotister paddlade långsamt in mot stranden över det stilla vattnet. Drömmen. Kajak. Här. Just här, i det här klara vattnet med så mycket spännande i.

Jag var visst borta länge på den där kobben. Under tiden hade barnen fångat både krabbor och någon slags räka, som det sedan skulle bli mycket svårt att få femåringen att släppa ut, hon älskar djur och ville ta med alla hem.

Efter att ha tittat på deras fångster gick jag tillbaka en bit ut i vattnet och stod och tittade efter djur i den vajande tången. Jag ville stanna.

Men tiden tog slut, som den alltid gör. Vi hade en båt att passa. En båtresa på däck, med fika och mysiga små hamnar som vi passerade. Dofter, ljud och kvällsvärme.

Nu i bilen på väg mot Spanien kände jag tårar bränna bakom ögonlocken när jag mindes den där eftermiddagen. Det hände varje gång jag kom tillbaka dit i tankarna. Där fanns min vila.

Jag hade försökt hitta möjligheter att åka tillbaka, men det fanns aldrig tid till det. Det gick inte.

Det hade varit ljuvligt att åka till Sverige utan att jobba, att vara ledig i stället. Ha semester i Sverige. Göra allt det där roliga som lockar.

Jag lekte med tanken att ha en veckas sommarsemester i Sverige nästa år och bo över på Koster. Snorkla, paddla, följa med forskningsfartyget Nereus och titta på havsbottnen, håva havsdjur (med förevändning att det är för barnens skull) och prata med en marinbiolog om vad som finns i hinken. Åh, som jag önskar det!

Jag sov från Trollhättan till Berlin. Där började det ljusna.