Flytt till Sverige

PREMIUM ANNIKA ELWING Dagen innan min sexåring diagnosticerades med diabetes fick jag ett jobberbjudande. Ett års vikariat som ensam lokalreporter på en av dagstidningarna i Skaraborg.
– Jag ska höra med familjen, så ringer jag tillbaka efter helgen.

Vi hade redan pratat om det. Massor. Inte minst sedan jag behövde tacka nej till ett jobb på samma tidning ett år tidigare, på grund av att sambon inte kunde få tjänstledigt.

Hur mycket jag än tycker om Spanien har jag aldrig valt landet, det är sambon jag har valt. I perioder har jag haft kraftig hemlängtan och velat återgå till det som var mitt liv tidigare, så det var oklokt att bli tillsammans med en så kallad funcionario. En som inte har vunnit en livstidsanställning i tävlingsexaminationerna för tjänstemän i Spanien har inte samma rättigheter som kollegorna, exempelvis när det gäller att få tjänstledigt.

Efter förra sommaren har jag ibland undrat om jag någonsin kommer att lyckas ta mig hem igen.

Det är ett nålsöga att komma igenom. För att flytta till Sverige måste jag ha ett jobb så jag kan försörja familjen på fyra personer. Det måste också vara ett jobb som jag kan börja under eller strax efter sommaren, eftersom sambons tjänstledighet bara kan begäras inför ett nytt läsår. Ett jobberbjudande i december skulle inte fungera, eftersom jag då hade fått flytta ifrån familjen och låta dem komma efter till sommaren. Det kändes uteslutet. Men nu kom det alltså, ett jobberbjudande i slutet av maj.

Testa att bo i Sverige ett år, hela familjen.

Barnen skulle gå i svensk skola och bli duktiga på svenska – vilka framtidsutsikter det ger, möjlighet till jobb! Jag har tänkt mycket på vilken framtid som väntar dem i Spanien. De skulle få uppleva höstgnister, åka skidor och skridskor på vintern, gå spökvandringar i skogen på halloween och testa den jättestora labyrinten i ett majsfält på Varaslätten. Fira svensk jul och uppleva advent, lucia och julstämning, välja gran hos en granförsäljare och slippa frysa. Bara det – att slippa frysa på vintern, det skulle vi göra om vi bodde i Sverige! Varm inomhus, hela vintern… Plocka vitsippor och klä ut sig till påskkärring. Svensk skolavslutning. Även om den aldrig kan vara lika rolig och festlig som en spansk skolavslutning.

Jag skulle få träffa min brorson ibland, och sambon skulle lära sig svenska. Sexåringen skulle äntligen kunna gå i simskola, elvaåringen skulle få lära sig spela saxofon som hon önskar, och jag kunde få paddla och dreja, eller lära mig måla.

Ännu viktigare – jag skulle inte behöva resa bort från barnen mer, utan ha fasta arbetstider måndag till fredag. Komma hem varje kväll efter jobbet. Och ha en fast inkomst varje månad. Kanske betald semester för första gången i mitt liv? Eller, det kanske man inte får som vikarie. Men ändå.

Jag ville. Elvaåringen ville. Sambon ville, och samtidigt inte. Han skulle lämna sitt jobb för minst ett år, hans trygghet, hans inkomst, ett jobb som han tycker mycket om. Han har haft tur och blivit tilldelad plats på samma skola två år i rad, och det har blivit en fin sammanhållning bland lärarna. Han trivdes så bra. Men visste förstås inte om han skulle få jobba på samma skola nästa läsår även om vi stannade, sådant vet man aldrig som lärarvikarie.

Han skulle också lämna sitt band som han sjunger, spelar och skriver låtar i, samt den vokalgrupp han sjunger med. Och han är inte äventyrlig av sig. Söker rutiner och trygghet. Sambon blir knäckt av den oreda i livet som en flytt skapar. Men nu behövde vi ändå lämna huset som vi hade velat köpa, som jag skrev i föregående inlägg. Flytta måste vi, oavsett.

Efter helgen, när jag skulle ge besked om jobbet, hade vi inte hunnit prata om det ens på grund av den omtumlande sjukhusvistelsen med yngsta dottern. På söndagen, när planet till Sverige gick utan mig, det som jag skulle ha tagit för att jobba i ett par veckor, försökte vi bara hålla ihop och samtidigt skydda dottern undan den omilda behandlingen på sjukhuset.

I slutet av veckan ringde jag tillbaka.
– Jag vill gärna ha jobbet.

Inte för att jag hade varit tveksam innan, men det som avgjorde allt var just behandlingen av min dotter på sjukhuset, och att jag visste att hon inte skulle få någon insulinpump om vi inte åkte till Sverige, inte på länge. Det kostar för mycket i Andalusien, väntelistan för att få en pump är flera år lång.

Dessutom började min ork ta slut. Trots att jag tycker så mycket om i mitt andra hemland Spanien ville jag inte mer. Ville inte behöva följa fler absurda byråkratiska regler, inte se på när sjukhuset skapar stickrädsla hos mitt yngsta barn på grund av regler. Ville inte flytta runt mellan usla, möblerade privatbostäder som hyrs ut, ville inte oroa mig mer för mina diabetesögon som blir allt sämre utan att jag får möjlighet till ögonkontroll. Eller det här med tandläkarna där vi bor, att vuxna inte får följa med barnen in på undersökning och behandling. Sexåringen har en trasig tand som är öm och behöver lagas, men hon, som är mycket blyg till naturen och dessutom skrämd efter sjukhusvistelsen, vägrade att lämnas ensam.

Jag kan tycka att en tandläkare som vägrar behandla ett barn om en förälder är med i behandlingsrummet inte inger mycket förtroende. Jag tänkte inte lämna min rädda unge själv. Därför blev det ingen lagning.

Det var så mycket, och jag orkade inte mer.

Jag sa alltså ja till jobbet. Jag skulle dra med hela familjen till Sverige, mot löftet att vi flyttar tillbaka efter ett år, om de inte trivs.

Vi hade mindre än en månad på oss att tömma ett helt hus och byta land.

Annika Elwing