Tiden mellan San Juan och San Ignacio

PREMIUM CARIN OSVALDSSON Sommarlivet före semestern är en speciell tillvaro. En tid mellan skola, jobb och rutiner och den fullständiga ledigheten. Sonen är fri, det är lugnare på jobbet, det är varmt och allt går långsammare. Jag har fortfarande åtaganden. Men det är en njutbar tid. Som att gå ned i varv och vila upp sig inför semestern. Vilken lyx.

När jag skrev min krönika till Sydkustens papperstidning som kom ut i juni https://www.sydkusten.es – sprang den ur ett försök att komma in i ett mer positivt tänk kring sommaren. Spanska sommaren är den årstid jag tycker minst om. Samtidigt har jag känt mig lite väl gnällig, för sommaren är ju inte enbart elände. Kanske lade den där texten grunden till ett nytt mindset för sommaren 2025, en lite mer positiv och accepterande inställning. För jag måste säga att jag haft det riktigt bra hittills.

Å andra sidan så har inte temperaturen där jag befinner mig, stigit över 30 grader mer än några få dagar. Costa del Sol har varit väldigt förskonad från de extremväder (hittills) som drabbat stora delar av övriga landet. Perioden mellan San Juan när skolan slutade och 1 augusti (San Ignacio) när vi styrde kosan norrut, har varit en mycket behaglig period. Som att ha semester på jobbet.

Det låter som jag mest rullat tummarna och så är faktiskt inte fallet. Vi har haft skrivningar hos notarien varje vecka hela sommaren och det innebär alltid en massa diverse fix och förberedelser. Samt några timmars väntan i en notariesal tillsammans med parterna, dagen för tillträdet. Jag var även tvungen att under flera veckor öppna och stänga en lägenhet varje dag - morgon och eftermiddag - då köparna hade fått lov att starta en renovering före tillträdet på villkor att jag höll i nycklarna.

Det där var på ett sätt både oerhört frustrerande och en lisa. Jag hade väl tänkt att det kanske skulle röra sig om några tillfällen, men det visade sig att byggaren skulle in varje dag under tre veckors tid och han ville börja sin dag betydligt tidigare än jag brukar börja min. Det innebar att jag fick gå upp en timme tidigare, åka och öppna lägenheten och sedan åka hem igen för att väcka och göra frukost till sonen.

Jag är ingen morgonmänniska och går aldrig upp tidigare än jag behöver, men detta innebar att jag gick ut på hundpromenad redan vid 7.30 och var hemma för att dricka mitt kaffe på terrassen vid niotiden. Jag insåg att det finns ett helt liv, ett behagligt sådant, att leva under morgontimmarna när det ännu är svalt och åtminstone våra kvarter fortfarande ligger i skugga. Den där ”besvärliga” byggaren gav mig en oväntad livskvalitet.

I övrigt har vi pysslat med lite av varje. I hemmet har jag ägnat mig åt att flytta om lite tavlor, plantera om plantor på terrassen och bevattningsstunden varje kväll är ett annat sådant där ögonblick av heta sommardagar som jag njuter av på ett sätt som får alla tantvarningsklockor att både blinka och ringa intensivt!

Iván hade två veckors ”campamento” på padelklubben i Torremuelle samt har haft tennislektioner i Los Pacos under hela juli på den fantastiska tiden 20.30. En gång fick han spela klockan 11.30 istället och det kändes som tortyr. Jag som inte ens spelade klarade inte av att titta på utan var tvungen att gömma mig inomhus. Jag kände mig som en svikare. Detta är det jag hatar mest med sommaren, att det begränsar en så. Jag blir passiverad. Jag tycker inte om att inte kunna köra på som vanligt och själv bestämma takten. Men nu var det ju positivt tänkande som gäller! Anpassning, anpassning.

Vi har haft några stranddagar också. Inte många men några. En dag tog bara jag och Iván ned gummibåten till Playa La Viborilla och njöt i flera timmar genom att bara ligga där en bit ut och guppa. En sak som får mig att njuta lite mer som en turist är när det kommer folk på besök. En kompis som jag inte träffat på 15 år kom hit med sin familj och vi möttes på stranden i Carvajal där killarna fick dagspass på den uppblåsbara vattenparken.

De sprang runt, simmade, hoppade och klättrade tills de var helt slut. Då satte vi oss på chiringuiton Oasis och åt friterade glasräkor (gambas cristal), boquerones al limón, langostinos al pil-pil, tomate con ajo och paella. Spanjorer äter inte paella på kvällen men vad gör man inte för sina turistvänner! När min kompis svensk-norsk-franska söner gick mellan matbordet där de åt allt med nyfikenhet och god aptit och sanden där de spontanspelade fotboll med andra barn, såg jag vad hon såg. Vilket paradis vi bor i.

Vi har haft sleep over hemma med Iváns bästa kompis, filmkvällar och varit på bio. Om ni undrar vad turisterna gör när de inte är på stranden så kan jag tala om att de är på köpcentret Miramar i Fuengirola. Det är första gången på många år som jag såg en film i en full biosalong. Vi såg Padre no hay más que uno 5 och det blev spontanapplåder när filmen var slut.

Den uppblåsbara madrassen som Iváns kompis sovit på fick ligga kvar och där har jag sedan campat med Iván vissa kvällar då det är enda sovrummet med AC. Det blir lite extra semesterkänsla att sova på en uppblåsbar madrass i ett annat rum än man är van vid. Även om det är i ens eget hem!

Jag har fortsatt att plöja spanska deckare på kvällarna, just nu La Caza. Mycket spännande och inspelad i en fantastisk miljö i norra Spanien på gränsen till Frankrike, Monte Perdido i Aragonien. Sedan kom min syster och hela hennes klan och de få rutiner och den gnutta arbetsmoral jag hade kvar flög ut genom fönstret. Mer strand, poolhäng, god mat och sena kvällar på terrassen till ljudet av syrsorna. Fläktar som kämpar på och tacksägelseböner över att AC finns. Sommarlivet kan absolut vara betydligt mer än drägligt.

Sedan finns det i ärlighetens namn en del av mig som tycker det är konstigt att folk kommer hit i juli eller augusti. När de inte måste? Nu åker i alla fall jag härifrån i nästan en hel månad, så nästa gång vi hörs sitter jag nog på ett tåg någonstans i Europa! Idag är det för övrigt Santa Carin som har namnsdag!

Carin Osvaldsson