Om en kompisträff och att försöka passa in

PREMIUM ANNIKA ELWING Plötsligt hände det. Ett meddelande, rakt in i mobilen, från en främling. Främlingen presenterade sig som E:s pappa. Ville min dotter komma hem till E och leka?

Är det så här det går till när man får kontakt med en annan familj i Sverige? När barnen äntligen får en lekkompis? Jag förlorade ingen tid – tänk om han ångrade sig – jag smällde iväg ett alldeles för långt svarsmeddelande om hur gärna min sexåring ville leka med hans dotter. Efter lite skrivande fram och tillbaka var det bestämt. Nästa dag skulle jag följa med dottern hem till familjen.

Min sexåring har varenda dag efter skola och fritids frågat om hon får ta hem någon kompis. Leka med någon. Men vi har inte lyckats få till något. I och med fritids hämtar föräldrar barnen vid olika tider så det blir ingen pratstund efter skolan. Sambon, som är den som hämtar och lämnar, har också språket att kämpa med. Och hur gör man då? Vi har provat att lämna lappar med telefonnummer i ett par barns lådor, ena gången blev det napp men det blev ingen mer lekträff efter den enda.

Sexåringen är omtyckt och populär. Varje morgon står fyra, fem lite äldre tjejer och väntar på henne för att leka med henne.

En av de stora tjejerna är E. Sexåringen pratar ofta, ofta om henne. Under Spanienresan längtade hon tillbaka till skolan i Sverige bara för att få träffa E igen, så det är en mycket speciell person. Hon är två år äldre än min flicka, går redan tvåan, men åldersskillnaden är inget hinder. De tycker om varandra. Sexåringen brukar kalla kompisen för Stora E för att inte förväxla henne med Lilla E, som går i min dotters egen förskoleklass. Sambon försökte förklara det där för mig i höstas när jag skulle följa med på redovisning i skolan. Barnet som kallas för Lilla E går i samma klass som vår dotter, men fysiskt är hon den stora. Den som dottern kallar för Stora E är två år äldre, men liten i växten.

Jag sökte bilder på föräldrarna på sociala medier, visade sambon som försäkrade att det var Stora E som vår dotter skulle hälsa på. Jag var så glad för hennes skull.

Någon timme innan vi skulle gå började jag bli nervös. Jag har inte varit på kompisträff i Sverige förut. Det här måste falla väl ut för att första gången inte ska bli den sista. Hur gör man?

Jag tänkte på mannen som hade bott i Thailand lika länge som jag bott i Spanien. Jag intervjuade honom i somras. Vi hade mycket gemensamt i våra utlandsvistelser, jag hade kunnat stanna hela dagen och fortsatt prata. Han berättade hur svårt han tyckte det var att flytta tillbaka till Sverige, med familj och allt. Allt var knepigt, från språket till de sociala koderna och de osynliga reglerna. Han visste inte hur man gör på barnkalas, vad presenten får kosta, vilken tid man kommer och när man går. Samma sak med kompisträffar, med följden att hans son alltid var kvar för länge till den andra familjens irritation.

Det tänkte jag på nu, när vi började göra oss i ordning. Snabbt skrev jag ett meddelande till en kompis, som är gift med en spanjor:
”Hej! Jag ska följa med R på kompisträff kl 14. Hur länge brukar man stanna?”
”2-3 timmar max. Gå därifrån 1 h innan de ska äta middag. Dvs gå senast kl 17.”
”Ok, tack!”
”Eller så frågar du vad de har planerat… Tycker, orkar osv.”

De korta svaren var till stor hjälp. Vi kom dit, barnen började genast leka och sexåringen, som inte pratat med någon utanför familjen, började förvånande nog prata svenska med E.

Jag stannade med föräldrarna och blev alltmer medveten om mig själv, på ett irriterande sätt, medan vi försiktigt bekantade oss med varandra. Jag ville passa in, så att vi skulle fungera ihop, inte bara för dotterns skull utan för att det vore roligt att lära känna nya personer i Sverige, någon utanför jobbet. Men det som rörde sig i mitt huvud, som jag tycker är intressant att prata om (bland mycket annat förstås) – bo utomlands, flytt till Sverige, Spanien, intressanta jobb, tvåspråkighet, kulturkrockar, skrivande, resor, Sydamerika – var inte samtalsämnen som passade in här.

Framför mig hade jag en trivsam, trygg familj i ett underbart hus, vackert i varenda rum, själva huset doftade gott, till och med i källaren. Jag tänkte på vår egen hyreslägenhet i ett trist område, där brevfacket brutits upp och dotterns julklapp blivit stulen, misshandelsfallet dagen innan julafton som elvaåringen ska vittna om på polishuset på torsdag, och kände att det lät för galet för att nämnas.

Jag fick veta lite mer om föräldrarna. Båda två födda och uppväxta på orten, båda arbetar inom industrin. Familj och vänner nära, skolan ligger ett stenkast bort, reser inte. Har inte bott utomlands, liksom de flesta. De lever ett liv som är raka motsatsen till mitt eget, och allt som dök upp i huvudet under konversationens gång lät för extremt.

”Jo, jag har också blivit utbränd. Men jag blev inte sjukskriven och började arbetsträna, nej, jag åkte båt till Åland, hyrde en moppe och bestämde mig för att söka till folkhögskolans naturfotoutbildning och bo på internat. Därefter flyttade jag till Bolivia för ett år eftersom jag fortfarande inte hade läkt.”

”Du läste en spanskakurs på högstadiet? Trevligt språk, eller hur? Jag valde en annan väg. Det var nämnda Boliviaäventyret, jag flyttade in hos en familj nära gränsen till Argentina utan att kunna någon spanska alls, de kunde ingen engelska och jag höll på att bli galen av att inte kunna kommunicera. Jag gick till en militärförläggning och lånade en trumpet för att få ur mig frustrationen. Efter tre månader med ordlista och teckenspråk kunde jag ta mig fram på språket.”

”Reser aldrig någonstans? Det behöver man verkligen inte göra. Jag är kanske lite rastlös. I mitt jobb som reseledare har jag åkt runt med stora grupper i Lissabon och Andalusien, guidat i Sevilla, jag var inplanerad på resor till Amazonas, Galapagos, Argentina och Chile när vi flyttade till Sverige i stället. Men det blir en sväng till Peru i april.”

”Planera barnkalas, ja, jag vet inte hur vi ska göra. Där vi bodde bjöd vi in till knytkalas och alla kom när de ville och åkte hem när de ville, många efter midnatt. Det var roliga kalas!”

”Gick strömmen? I vår förra bostad blev det alltid strömavbrott när det blåste eller regnade, elen var borta i många dagar. Ibland regnade det in så mycket att det blev kortslutning i elkablarna i väggen på grund av vattnet, och golvet översvämmades av regnvatten som silades in genom hallväggen.”

”Somnade barnen sent på jullovet? Samma här. När vi hälsade på hos vänner och släktingar förra veckan lekte de till midnatt eller senare nästan varje dag. Deras farfar brukar själv inte vara hemma förrän klockan 23, då han sätter fram middagen.”

Allting lät alldeles för extremt. Jag måste tona ner för att inte sabba en blivande relation med den här fina familjen.

Antagligen satt det mest i mitt huvud. Kände mig ändå ganska nöjd när vi gick hemåt, tyckte att jag hade skött mig. Hade varit bra på att prata om vanliga saker och inte släppa ut tankarna som pockade. Dessutom hade jag haft koll på klockan och tagit avsked efter exakt två och en halv timme.
– Hade du roligt? Vill du leka med E igen? frågade jag sexåringen när vi hade kommit en bit ifrån det fina huset.
– Det var fel E. Det där var lilla E, inte stora. Det var inte min kompis.
Men jo, hon hade haft roligt.

Annika Elwing