Bengt Sändh blev vittne till hur Little Gerhard slog igenom på ett högst oväntat sätt. Foto: Wikimedia Commons

Om min debut och Little Gerhard

21 jul 2026 | 04:00

PREMIUM BENGT SÄNDH När jag fyllt sexton hade jag tillbringat tretton år på barn- och fosterhem. På Frälsningsarméns pojkhem Sundsgården var chefen, Brigadör Jansson, pedofil och sadist. Jag hade fått ta över mammas gamla Levingitarr och lärt mig några ackord (eller grepp som vi sa på den tiden).

Jag lärde in några av tidens schlager men Jansson tyckte inte om att jag sjöng visor om kärlek mellan kvinna och man. Han tyckte jag skulle ägna mig åt visor i i Frälsningsarméns sånghäfte ”Jubeltoner”, men jag framhärdade med schlager och lärde mig några visor av Ruben Nilsson.

När jag var sexton flyttade jag hem till mamma och fick jobb på en bilverkstad. På fritiden fortsatte jag att sjunga visor och spela munspel och innan jag sett någon annan göra det så hade jag gjort en ställning så att jag kunde spela munspel och gitarr samtidigt. Det är inte svårare än att vissla och kompa på gitarr.

Vid Karlbergskanalen fanns ett gammalt utvärdshus som blivit konditori. Det hette Bellmansgården och där fick unga amatörer framträda på uteserveringen sommartid på söndagar. Där stod jag för första gången på en scen och det var samtidigt som Lill-Babs debuterade. Jag sjöng visor och spelade munspel och gitarr. Detta tyckte krögaren var så märkvärdigt att han annonserade.

Doktor Jekyll and Mister Hyde
basar gitarr och strängskorpa
SAMTIDIGT!!!
Jag blev lite av en idol på stället, men en dag när jag anlände var jag plötsligt mycket impopulär och en av servitriserna sa: ”Dig skulle jag inte ens vilja ta i med tång”. Förklaringen var, fick jag senare veta, att ett par andra amatörer spridit ut ett rykte att jag hade gonorré. Vilket var helt fel då jag ännu inte hade haft min sexuella debut. Jag valde att gå över bron vid Karlbergskanalen och där, en liten bit bort, låg Talludden som var ett tillhåll för skinnknuttar och deras spättor. Där fanns också en scen och där fortsatte min karriär. Här hade väl gonorré snarare varit en merit. På hösten var det ett gäng som tyckte jag skulle hänga med till Nalen där man också hade amatörframträdanden.

Legendariska Nalen var ett stort danspalats med mycket ung publik. Här dansades jitterbug till Arne Domnerus och Karl Henrik Norins orkestrar. Den något mindre men ändå stora lokalen intill kallades Harlem och där fick amatörer framträda ackompanjerade av en mindre orkester. Snart stod jag på scenen med min gitarr och mitt munspel och ibland sjöng jag Ruben Nilssons ”Den okände soldaten”, ”Amerikabrevet” med mera. För detta fick jag fri entré och en flaska Konsums lättöl som hette KUM. Det var allt.

Publiken på Nalen var väldigt ung och det berättades om en man i 25-årsåldern som kom dit, bugade artigt och bjöd upp en tjej. Hon svarade ”Hare brunne på ålderdomshemmet?”.

Borta i Amerika hade Elvis slagit igenom och det var nu Rock ´n roll slog igenom även i Sverige. På Nalen fanns en man som hette Stickan Lundbäck. Han var tidigt ute och sjöng rock. Han hade lärt sig samma bentag som Elvis och sjöng samma låtar på en hemgjord engelska och blev Nalens idol. När han tömt sin repertoar fick vi andra turas om att framträda.

Bland oss andra fanns en yngling vid namn Karl-Gerhard Lundkvist. Han var mycket ambitiös, tog sånglektioner och sjöng tjusiga sånger ackompanjerad av Harlembandet. När Stickan gjort sitt fick vi andra framträda. Stickan var så stor diva att han bara ibland svarade när Karl-Gerhard eller jag morsade. Mallig typ.

Stickans repertoar var ytterst begränsad, endast en handfull låtar. En kväll surnade Karl-Gerhard till och sa till mig.
– Du, lär mig greppen till en av Stickans låtar så skall jag köra den. Sagt och gjort. Karl-Gerhard skrev ner texten på en bit kartong. Jag lärde honom tre enkla halleluja-ackord som hette D, A7 och G. Jag satte ut dem över texten på hans kartong. Han övade hemma och när vi möttes på Nalen gick vi in i en stor städskrubb där vi trängdes med skurhinkar och kvastskaft. Vi slöt dörren tills bara en springa återstod för att dämpa så mycket som möjligt av musiken utifrån men ändå få en springa med ljus. Detta gjorde vi vid två eller kanske tre tillfällen och sedan övade han väl hemma.

En kväll när Karl Gerhard ropades upp på scenen hade han till programledarens, orkesterns och publikens häpnad en gitarr med sig. Vad Karl Gerhard nu gjorde var en parodi och en drift med Stickan Lundberg men det fattade inte den dumma tonårspubliken. Karl-Gerhard tog verkligen ut och överdrev svängarna och rösten var stark. Han slog våldsamt på gitarren. Publiken var dödstyst en stund innan det brakade lös. Snart stod hela publiken och vrålade. Karl Gerhard blev väl kanske mest förvånad. Men det blev en sådan succé att han var tvungen att köra samma låt tre gånger. Den stora rockstjärnan Little Gerhard var född och nu var det väl han som inte hade någon större anledning att morsa på Stickan. Men visst gjorde han det, ty han var en vänlig själ.

Gerhard och jag möttes åtskilliga gånger under livets ständiga turné. En gång på 70-talet råkade vi hamna på samma midsommarfest i Övertorneå. Då hade han skrivit melodin ”Vill du plocka körsbär i min trädgård” till Ann-Cristine Bärnsten och befann sig på turné tillsammans med henne.

Sverige firar mestadels midsommarafton på fel dag. Så dagen efter var det midsommarafton i Ylitornio, på andra sidan Torneälven, så där jobbade vi nästa dag. Vi möttes ofta i vimlet på livets oändliga turné och på de årliga fester som STIM och SKAP anordnar för sina medlemmar. Karl Gerhard, alias Little Gerhard, var det alltid kul att träffa. Jag minns honom med stor värme.