Det är svårt att inte känna att man bara vill lägga sig ned och blunda hårt som svar på den politiska pajkastningen i Spanien. Foto: Carin Osvaldsson

Politisk trötthet

24 okt 2026 | 04:00

PREMIUM CARIN OSVALDSSON Det största hotet mot demokratin just nu i Spanien känns inte som de tilltagande extremhögervindarna - även om de såklart skrämmer mig - utan polariserandet och det ständiga tjafset där många politiker endast och allena tycks fokusera på att leta fel hos motståndarna och göra en grej av dem, istället för att koncentrera sig på sitt eget valprogram.

Jag får inte rösta i riksvalet 29 november. Jag vet precis vem jag skulle ha röstat på samtidigt känner jag en enorm trötthet varje gång jag ser en rubrik med koppling till något av de politiska partierna eller deras representanter. Anledningen är inte i första hand att de är lika goda kålsupare allihop utan den ständiga pajkastningen.

Självklart behövs det debatt, det är jätteviktigt för att skillnaderna ska framgå och för att kandidaterna ska testas, men när den pågår oavbrutet utan paus, känner jag bara att jag inte orkar. Framför allt när det nästan aldrig är en debatt om faktiska sakfrågor som direkt berör oss väljare utan nästan alltid upptrissad, överdriven retorik som går ut på att sätta krokben på motståndaren. Ofta av mer personlig karaktär.

Oegentligheter ska lyftas och belysas, men det konstanta grävandet dag ut och dag in för att hitta saker som kan fälla motståndarna får mig bara att känna att de inte ägnar tid åt något annat konstruktivt överhuvudtaget. Att det är en avledningsmanöver för att de egentligen inte har någon agenda överhuvudtaget. Att någon granskar makthavarna är oerhört viktigt men det måste göras av oberoende media, inte av dem som är part i målet. Jag är så trött på att politik som en gång kändes angeläget, numer bara känns smutsigt och ja, förfärligt tröttsamt.

Allt fler av oss väljer att vända oss bort i en annan riktning för att inte tappa tron på mänskligheten. Och där ligger hotet mot demokratin. Om politikerna har lyckats trötta ut oss väljare så till den milda grad att vi inte längre orkar lyssna eller än mindre engagera oss, då har de misslyckats totalt. De kan hålla på med sin tjurfäktning helt ostört. På bekostnad av våra pengar såklart. Vår framtid. Och all form av förtroende och meningsfullhet.

Jag är inte ensam om att känna så här. Det finns i Spanien idag ett utbrett missnöje med det politiska debattklimatet. Alltså inte bara ett lågt förtroende för politikerna i sig utan en olust kring själva retoriken. Flera olika studier visar på detta, bland annat från det statliga spanska opinionsinstitutet CIS (Centro de Investigaciones Sociológicas). De visar även tecken på att det politiska klimatet har försämrats över tid. Det är dock inte helt entydigt. För hur människor upplever den politiska polariseringen och hur splittrade de faktiskt är behöver inte vara samma sak.

Vad som både är hoppfullt och oroväckande är att studier även visar på att motsättningarna mellan de politiska partierna inte nödvändigtvis speglar hur stora klyftorna är i samhället. Detta faktum har ju en positiv aspekt, men är bekymmersamt därför att det visar att dagens spanska politiker inte representerar sina väljare.

Om man som utomstående bara lyssnar på den politiska debatten på riks- och regional nivå, får man en bild av ett mycket splittrat land. Detta är dock inte en verklighet som jag känner igen bland vanliga människor. Folk röstar på olika partier, ja. Folk tycker olika både ideologiskt och i sakfrågor. Men att det skulle röra sig om hätska, infekterade diskussioner som på riktigt splittrar folket, det är inte vad jag ser i alla fall.

Då kan man fråga sig om den politiska pajkastningen handlar om verkliga åsiktsskillnader mellan medborgarna eller om det egentligen är en medveten strategi från politikernas sida för att mobilisera väljare? En annan fråga jag ställer mig är om polariseringen är den enda sanningen eller om media väljer att fokusera just på den biten och inte lika mycket på det jag saknar - verkliga respektfulla samtal med genomtänkta argument om vad som ska göras, varför och hur.

Om polariseringen och pajkastningen är en strategi för att få spanjorerna till valurnorna tror jag den fungerar mycket dåligt. Den generella spanska avsmaken för de politiska representanterna i allmänhet, skapar avstånd mellan väljare och dem de ska rösta på. Och det tror jag skadar alla politiker utan urskiljning. Väljarna behöver känna förtroende för systemet och det enda de konstanta anklagelserna och bristen på konkret politik uppnår är motsatsen.