Förra året formaliserades knappt 4.000 ansökningar om internationellt skydd på Kanarieöarna. Det logiska svaret på varifrån dessa personer kommer, skulle vara Mali. Kanarieöarna tog nämligen emot mer än 4.000 malier och andra afrikaner, som flyr väpnade konflikter, politisk förföljelse, könsstympning, tvångsäktenskap och etniska övergrepp.

Sanningen är dock att mer än 90 procent av asylsökningarna på Kanarieöarna har presenterats av latinamerikaner, som anlänt till ögruppen med flyg. Endast 8,6 procent av ansökningarna har gjorts av afrikaner, de flesta av dem från Mali. Konkret 189 personer. Det skriver tidningen El País.

Är det då inte flyktingar som kommer med båt till Kanarieöarna? Jo, i alla fall i mycket högre grad än vad de officiella siffrorna anger. Men svårigheterna att be om internationellt skydd lämnar dem utanför statistiken. Enligt FN:s flyktingkommissariat Acnur i Spanien, handlar det om brist på resurser, framför allt saknas jurister med rätt utbildning samt tillgång till tolkar.

Vid ankomsten bör en offentlig assistent informera flyktingarna om deras rättigheter, något som i princip inte förekommer alls i dagsläget. De flesta jurister träffar inte ens sina klienter personligen och de som försökt måste samsas om en enda tolk, för att kommunicera med hundratals personer.

Spanien har genom ett flertal internationella överenskommelser förbundit sig att tillsätta de resurser som krävs för att myndigheterna ska kunna identifiera nyanlända med utsatta profiler och underlätta tillgång till internationellt skydd. Det är dessutom enligt EU-kommissionären Ylva Johansson en moralisk skyldighet som återspeglar EU:s värderingar.

Enligt Judith Sunderland, biträdande direktör för Human Rights Wath, misslyckas Spanien sedan länge med att ta sitt ansvar. Inte bara på Kanarieöarna utan även på fastlandet. Hon ifrågasätter om det verkligen enbart är ett problem med begränsade resurser, eller om det rör sig om en medveten politik för att hålla nere antalet asylsökningar.