Interpellationer i domstolarna

PLUS BLOGG MATS BJÖRKMAN Det är ingen nyhet att politiska partier tillgriper rättsväsendet för att driva frågor och trissa upp sina anhängare. Det har i princip alla spanska partier gjort i demokratisk tid. Den senaste tiden har anmälningarna mot regeringen och andra myndighetspersoner dock haglat, i en tid när de högsta juridiska instansernas legitimitet ifrågasätts på grund av att förnyelserna av deras ledamöter är blockerad sedan tre år.

PLUS BLOGG MATS BJÖRKMAN Det är ingen nyhet att politiska partier tillgriper rättsväsendet för att driva frågor och trissa upp sina anhängare. Det har i princip alla spanska partier gjort i demokratisk tid. Den senaste tiden har anmälningarna mot regeringen och andra myndighetspersoner dock haglat, i en tid när de högsta juridiska instansernas legitimitet ifrågasätts på grund av att förnyelserna av deras ledamöter är blockerad sedan tre år.

Oppositionen har ofta vänt sig till domstol när den inte haft tillräcklig representation för att få igenom sin agenda i de politiska institutionerna. Nyligen fick socialistpartiet PSOE bakläxa när Författningsdomstolen avslog deras anmälan mot prövningsbart livstidsstraff, som infördes av den tidigare Rajoy-regeringen.

Partido Popular har också varit flitiga i domstolarna och ökända är deras överklaganden av både de katalanska statuterna och lagen om samkönade äktenskap. Den senare behandlas för övrigt fortfarande i Författningsdomstolen, medan högt uppsatta PP-representanter som talesmannen för partiet i senaten Javier Maroto själv utnyttjat lagen för att ingå partnerskap.

Självklart måste det i en fungerande demokrati finnas olika instanser för att kunna överklaga påstådda orättvisor eller brott mot grundlagen, men vi ser sedan en längre tid hur rättsväsendet förvanskats genom både anmälningar och utfall som får många att höja på ögonbrynen. Och då syftar jag inte på det senaste fallet där direktören för CIS José Félix Bolaños kallats till förhör för påstådd manipulation av de statliga opinionsundersökningarna.

Om Partido Popular regelbundet gått till domstol när de varit i opposition så är det inget jämfört med Vox, sedan de fick representation i riksparlamentet. Högerpartiet missar inte ett tillfälle att få in en fot i en utredning, eller att själva driva igång en sådan. Det gäller exempelvis processen mot de numera dömda katalanska separatistledarna, liksom försöket att få Carles Puigdemont utlämnad till Spanien. Regeringen är naturligtvis den främsta måltavlan, men de har även försökt åtala smittskyddschefen Pablo Simón. Anmälningarna basuneras ut stort för att jaga upp de egna anhängarna, men det faktum att de flesta processer läggs ned för att de befinns ogrundade når inte allmänheten i lika stor utsträckning. Där ligger Vox lågt.

Nu har partiet den senaste tiden vunnit flera juridiska segrar på rad, i mål där Vox samtidigt anklagas för dubbelmoral och där man med befog kan fråga sig vad det tjänat till. Det gäller exempelvis den senaste domen där en oenig författningsdomstol fann att riksparlamentet agerade fel när det ställde in sina sessioner i knappt en månad, i början av pandemin. Det är inte bara Vox som i det här fallet tillämpar dubbelmoral, som själva innan hade efterlyst en lockdown, utan flera medier har påvisat att den egna Författningsdomstolen frös sin verksamhet under en betydligt längre period än parlamentet.

Likaså var det anmärkningsvärt att Vox anmälde det första nödläget i Spanien, som de själva röstade för i parlamentet – och att de fick rätt av åter en högst oenig Författningsdomstol. Den har funnit att nödläget var fel juridisk ram för de åtgärder som vidtogs mot pandemin och att det borde ha brukats det betydligt mer restriktiva undantagstillståndet istället. Är det en juridisk seger över regeringen och för demokratin?

Det har nu gått så långt att det förbereds juridiska aktioner mot regeringsinitiativ som ännu inte ens vidtagits. Partido Popular har annonserat en anmälan till Författningsdomstolen av regeringens planerade reform av hyreslagen. Detta trots att reformen inte presenterats ännu och än mindre behandlats i parlamentet. Om den slutligen skulle antas och PP finner att reformen innehåller beståndsdelar som är grundlagsvidriga så kan det vara på sin plats att då vända sig till Författningsdomstolen, men inte timmar efter att regeringschefen Pedro Sánchez nämnt några av detaljerna i förslaget.

Speciellt tveksamt är förfarandet när Partido Popular själva sedan tre år bryter mot grundlagen, som fastställer att de högsta juridiska instanserna ska förnya sina ledamöter vart femte år. Det skulle ha skett för tre år sedan, men det ledande oppositionspartiet har slagit knut på sig självt för att komma upp med mer eller framför allt mindre övertygande argument för varför de brukar sina röster för att blockera förnyelsen. Det krävs nämligen tre femtedelars majoritet i parlamentet.

Det är väl en ren tillfällighet att så länge förnyelsen ej äger rum så består den majoritet av ledamöter i rättsinstanserna som tillsatts av den tidigare PP-regeringen. Ett annat absolut slumpmässigt sammanträffande är väl också att blockeringen sker just som ett flertal känsliga rättegångar om korruption, som kastar skuggor över Partido Popular, ska dra igång.

Mats Björkman Sydkusten