Nyligen gjorde jag en avstickare till El Acebuchal, en erfarenhet som jag vill dela med mig av i denna blogg. Det finns många vackra byar i Andalusien som är väl värda ett besök. Det gäller exempelvis Frigiliana, strax norr om Nerja och som är välkänd. Desto färre har dock hört talas om El Acebuchal, som ligger en bit längre upp i bergen men mindre än 30 minuters bilresa från kusten.

Om man fortsätter förbi Frigiliana ett par kilometer finner man plötsligt en skylt till höger som anger riktningen till El Acebuchal. Härifrån är det fyra kilometer och vägen så smal att man har känslan av att köra genom ett bostadsområde. Men så tar bebyggelsen och stundtals även asfalten slut. Plötsligt dyker byn upp nere i en dal. Den är inte så stor, men av imponerande omgång om man känner till dess historia.

Detta är den så kallade spökbyn eller bortglömda byn. Den kallas så då ingen bodde här mellan 1948 och 1998. Utflyttningen var på inget sätt naturlig, utan påtvingades av Guardia Civil. Först 50 år senare var det en av av de yngsta invånarna från tidigare som beslutade sig för att flytta tillbaka och bygga upp byn igen. Idag bor tre invånare i El Acebuchal, men de flertal semesterhus som kan hyras och den omskrivna restaurangen lockar dagligen ett stort antal besökare.

El Acebuchal betyder vildolivfältet. Samhället är visserligen anspråkslöst men har haft en nyckelroll som genomfartsled under århundraden från kusten till Granada. Byn växte fram vid en så kallad Cañada Real, det vill säga en officiell transportled genom bergen.

När inbördeskriget bröt ut befann sig El Acebuchal först på den republikanska sidan och upprorsstyrkorna genomförde en blodig utrensning när de intog området 1937. Många av de män som inte greps och avrättades flydde upp i bergen och blev gerillakrigare, så kallade ”maquis”, som fortsatte strida mot Francostyrkorna många år efter att kriget upphört.

Dessa maquis hade familj kvar i El Acebuchal och fick regelbundet förnödenheter härifrån. Det slutade med att diktaturen, genom Guardia Civil, 1948 förbjöd de omkring 200 invånarna i byn att bo kvar. De tilläts endas vistas där dagtid och se efter sina odlingar och djur. Det var en ohållbar situation och med tiden övergavs byn i sin helhet.

Antonio García, vars mor aldrig förlorade hoppet om att återvända till sin hemby, beslöt sig 1998 för att flytta tillbaka. Byn var helt förfallen och han kunde köpa egendomarna till ett mycket överkomligt pris. Sakta men säkert rustade han upp husen och numera hyrs de flesta ut till tillfälliga besökare.

Antonios son, som delar namn med sin far, driver byns främsta lockbete som är restaurangen El Acebuchal. Den ligger precis vid infarten och erbjuder både närodlade produkter och jakträtter. Portionerna är generösa och restaurangen så populär att man gör bäst i att reservera i förväg.

Medan krögaren Antonio betjänar gästerna går pappa Antonio runt och berättar om hur han återuppbyggt byn med sina egna händer. Han bjuder även in till sin butik. Där säljer Antonio avokado, mango, apelsiner och kronärtskockor, liksom ostar, viner och diverse souvenirer.

Glöm inte att ha kontanter med dig, både för att handla i butiken och betala i restaurangen.