Jag är en läsande person, böcker för mig är viktiga både för läsningens skull men även som ren och skär inredningsdetalj. Ett riktigt hem ska vara fyllt med böcker menar jag. Det skapar hemtrevnad och ett djup. Jag är inte en person som normalt läser och sedan gör mig av med mina böcker, utan de läggs på hög. På samma vis har jag velat bygga ett litet barnbibliotek för Iván.

Han fick några böcker från sin spanska farmor när han var liten, de har vi fortfarande kvar och några av dem är vällästa. Men de allra flesta barnböckerna i Iváns bokhylla, är svenska böcker. Det var nästan alltid jag som läste godnattsagor och min och svenska familjens relation till böcker, har fått styra.

Det var Pettsson och Findus, Mamma Mu, överlag ett flertal fantastiska böcker av Sven Nordqvist. Lite senare “Boken som inte ville bli läst” och dess uppföljare. Musse och Helium. Iván älskade att jag läste för honom, det var vår kvällsrutin. Men när vi för ett par år sedan avancerade till kapitelböcker, var det inte lika roligt längre. Jag märkte att han blev ledsen och frustrerad över att det var så många ord han inte förstod. Och framför allt, när skolan började ställa krav på läsningen, förvandlades läsningen från njutningsfull och kravlös, till en läxa och automatiskt något tråkigt.

De senaste två läsåren har en stående läxa varit att de regelbundet ska läsa böcker och lämna in recensioner. Det är bra på det viset att det aldrig går att komma undan, det måste göras och på ett konsekvent, regelbundet sätt. Men för Iván innebar det alltså att böcker gick från att vara något han tyckte om, till något han ryste av obehag inför. Han har kunnat läsa i många år, men det har inte varit enkelt. Ibland har jag till och med undrat om han kanske var dyslektiker när bokstäverna tycktes dansa och byta plats.

Men nej, det var inte det som var felet. Det var just att det blivit ett krav. Eftersom han blev stressad av läsningen, valde han alltid de tunnaste böckerna i skolan. Det har tagit till nu för honom att förstå att en tunn bok kan vara tråkig och en tjock bok kan vara underbar och därmed mycket mer lättläst.

Iván går i sexan nu, enligt brittisk skolplan, och sedan i september ska de läsa en spansk bok och en engelsk bok per månad. Av en slump i höstas fick han fatt på några av Roald Dahls lite kortare barnböcker. Han gillade dem och långsamt blev protesterna när vi skulle läsa, mindre och mindre kraftfulla. Vårt system är att läsa varannan. I början vartannat stycke och numera varannan sida. Ett störmoment är när det dyker upp ord som han inte förstår, han fastnar helt och jag kan inte alltid förklara snabbt och blev frustrerad över avbrotten.

När Iváns lärare upptäckte hans intresse för Roald Dahl, pushade hon honom att ta med “BFG” hem. Big Friendly Giant. En tjock bok som han fick två månader istället för en, på sig att läsa. Visste ni att Roald Dahl uppfann mer än 500 egna ord? Det finns till och med ett Roald Dahl-lexikon! De allra flesta orden kommer från just “BFG”. Jätten som boken handlar om, talar dels felaktigt rent grammatiskt samt använder en hel del egenpåhittade ord. Tack vare denna bok, släppte Iván helt behovet av att veta exakt vad alla ord betyder - för det var omöjligt! Och insåg att man faktiskt kan ta in helheten ändå. Denna bok förändrade allt.

Och missförstå mig inte, självklart är det bra att vilja veta och lära sig nya ord. Men om läsningen redan från början går trögt, blir det väldigt svårt att skapa en njutning och ett flow i berättelsen, om man ska pausa vid varje enskilt ord man inte förstår.

Efter ett antal böcker av Roald Dahl de senaste månaderna, läser Iván numera bättre på engelska än på spanska som alltså egentligen är hans första språk.

Iván och jag läser fortfarande ungefär varannan sida men med sin pappa läser Iván högläsning utan pappans hjälp. Han tycker pappan har för dåligt uttal. Jag undrar när tiden kommer då han tar steget att läsa en bok tyst på egen hand, men vill inte stressa fram det nu när läsningen trots allt fungerar och inte längre medför gråt och tandagnisslan.

Jag försöker även att pusha honom att våga ta något annat än de tunnaste böckerna på spanskan. På egen hand fick han tag på en översättning av Roald Dahl som blir hans nästa bok på spanska. Jag har förklarat att det oftast är bäst att läsa originalspråk och att det nog inte alls blir samma sak att läsa Roald Dahl på spanska. Vi får se. Men det är ju något intressant att ta reda på och all motivation är bra.

Svenskan ligger som sagt långt bak. Men det gör inget. Min intention från början var att han skulle läsa och skriva på svenska. Men man måste anpassa sig till verkligheten. Tack vare att han talar så gott som felfri svenska, är steget - den dagen han själv vill och är mogen för det - inte så långt att ta. Men det måste komma från en egen lust, inte för att jag kräver det.

Jag har dock insett att han fortfarande gillar sina svenska barnböcker och ibland läser vi dem för att det ska vara lätt och mysigt. Favoriterna är fortfarande David Sundins “Boken som inte ville bli läst”, “Boken som VERKLIGEN inte ville bli läst” och “Boken som ABSOLUT inte ville bli läst”.

Nu är det snart sommarlov igen! Otroligt men sant. Förra sommaren införde jag ett system att för varje 10 minuter Iván läste, fick han en guldstjärna. Fyra guldstjärnor var värda en euro. Fungerade det? Hjälpligt, men det förändrade inte situationen så mycket trots allt. Nyckeln till lustfylld läsning blev Roald Dahl. Tack!

Jag kan tänka mig att andra flerspråkiga familjer kämpar med samma utmaning och mitt tips är att inte ge upp, att låta det ta den tid som behövs, att inte stirra sig blind på hur man själv var som liten eller hur andra gör, utan prova sig fram för att hitta ett sätt som funkar. Framför allt, låta barnet nörda in sig på en speciell typ av böcker eller en viss författare som kan bli nyckeln till att motståndet släpper. Oavsett språk. Det blir det det blir, de andra kommer efter. I sinom tid.