En uggla flyttade hem till svärfar i början på sommaren. Hon la två ägg i hans balkonglåda, den med pelargonerna som svärfar vårdat sedan hans fru gick bort. Där låg de små uggleäggen. Ugglan låg där och ruvade hela dagarna, och flög ut på nätterna för att leta mat. Svärfar och ugglan bekantade sig med varandra. Hon vande sig vid honom som tittade på andra sidan glasrutan. Sedan vande hon sig vid honom när han stack ut huvudet och försiktigt vattnade blommorna, de på andra sidan balkonglådan. Hon låg bara kvar och tittade på honom när hon förstod att han inte var farlig för henne.

Alla var vi förvånade över ugglans val av bo. I en balkonglåda på sjunde våningen i Sevillas utkant. När min familj åkte till Sverige hade äggen ännu inte kläckts. Svärfar lovade att skicka bilder till oss. Men vi fick uppleva vilda djur på nära håll ändå.

Det jag ska berätta nu är ingen spännande händelse, bara glimtar av njutningsfulla upplevelser.

Vi hyrde ett hus i skogen strax utanför Trollhättan. Det visade sig vara en trakt som vimlar av vilda djur. Varje gång jag körde den smala skogsvägen till jobbet, från jobbet, eller någon annanstans, såg jag rådjur och hjortar. Varenda gång. Ibland sprang de över vägen. Ofta stod de på ett fält längre bort, ett par, eller en hel flock. En gång stod ett rådjur mellan två bostadshus intill vägen i en liten by. Synen var så oväntad att jag först trodde att det var en stor hund. Ett rådjur stod stilla en meter från vägen i skogsbrynet, jag såg det en sekund bara medan billyktan svepte över det, sedan försvann det i mörkret. Det var en sen kväll.

Det var 80 på den där landsvägen men på kvällarna vågade jag aldrig köra fortare än 45, eftersom jag visste att det var så många rådjur i närheten. En tidig morgon var det dimma ute. Sagolika dimslöjor svepte över marken. Mitt ute i det vita stod ett rådjur.

Ibland såg jag ett rådjur i skogen utanför köksfönstret. Då slutade jag alltid med vad jag höll på med och blev stående för att titta.

Räv fanns det också gott om. Tre dagar i rad såg jag en räv nosa omkring på ett litet fält omgärdat av skog. Den andra dagen promenerade räven mitt på landsvägen när jag kom körandes. Jag bromsade, in, räven vände sig om och tittade på mig. Jag stannande. Det var nästan aldrig någon trafik på den vägen ändå. Räven gick tillbaka i riktning mot bilen och fortsatte att nosa efter något. Jag såg dess yviga svans och vackra rödbruna päls, öronen och blicken. Den verkade orädd och kom allt närmare tills den vek av ut på fältet där den fortsatte att nosa efter något. ”Det är en rävunge” sa jag tyst för mig själv och satt kvar så länge och tittade att jag blev lite sen till jobbet. Morgonen därpå såg jag räven för sista gången på det fältet, men jag såg andra rävar.

Till och med en levande grävling har jag äntligen fått se, eller i alla fall rumpan på en där den svassade bort från vägen i mörkret.

Nu när jag tänker efter var det ju faktiskt inte mitt första möte med en levande grävling. En gång hade jag en tam grävling i famnen. Kjälle hette han och jag intervjuade hans husse och matte. De sa att någon mer tam grävling efter Kjälle skulle det inte bli, för det var ett enormt jobb med att tämja ett sådant djur, som dessutom var det mest envetna man kunde tänka sig.

Igelkottsungar har jag också fått se på nära håll i sommar.

Och harar.

Det är något alldeles speciellt att få se vilda djur på nära håll. Det träffar i hjärtat på något sätt. Jag har njutit av och glatt mig åt vartenda ögonblick.

Tänk att vara fågelskådare. Att känna igen fågelläten. Ha en ordentlig kikare på stativ, åka iväg till en fågelsjö eller en kust med en termos och spana på ovanliga och vanliga fågelarter. Studera hur de rör sig, vad de gör, deras fjäderdräkter. Pricka av dem på en lista kanske. Jag tror att världen runt mig skulle växa ännu lite mer. Men var börjar man ens? Med en kikare? Fågelbok? Går en kurs? Eller skaffar sig lite mer fritid bara? Trevligt verkar det. Jag lägger gärna fågelskådning till framtidsplanerna, tillsammans med att äga en kajak och göra bilder i ett mörkrum igen.

Häromdagen frågade vi på telefon om svärfars uggla. Jo, äggen hade kläckts. Först kom den ena lilla ungen. Den dog efter två dagar. Mamman flög iväg med den och kom tillbaka till sin andra unge som precis hade kläckts. Den överlevde inte längre den. Mamman flög iväg med ungen, och nu är hon också försvunnen.

Var det värmen? Början av sommaren var mild, till och med i Sevilla. Kanske förstod inte ugglan då hur varmt det skulle bli. Att lägga ägg i en balkonglåda i Sevilla var nog ingen bra idé. Inte ens svärfars markis kunde hjälpa den lilla ugglefamiljen från hettan.