Iváns skola håller på att byggas om och om det vanligtvis är kaotiskt vid lämning och hämtning, är det just nu tio gånger värre. Iván har precis börjat Secundaría och får numera lämna skolan på egen hand. För att försöka minska kaoset har skolan bett att vi som har större barn ska bestämma en mötesplats en liten bit från skolan, vilket vi har gjort. Det rör sig om kanske 300-400 meter och har fungerat bra. I september slutade alla barnen klockan 16, men från och med oktober stannar många barn kvar till 17 då skolan erbjuder dels olika aktiviteter, ”extraescolares”, dels övervakad läxläsning, så kallad co-learning.

Eftersom Iván har börjat spela tennis på annan plats, hade jag anmält honom till co-learning och han skulle följaktligen sluta klockan 17. I måndags dök han inte upp på mötesplatsen och efter en kvarts väntan, lämnade jag bilen och gick mot skolan. Efter bara några meter mötte jag en av hans kompisar som sade att Iván inte dykt upp på co-learning. Nu började jag bli orolig. Samtidigt ringde kompisens faster till pappan - hon har också barn på skolan, hade passerat oss i bil och sett oss prata - och sade att hon sett Iván en bra bit från skolan en halvtimme tidigare. Jag fattade ingenting.

Iván är varken busfrö eller rebellisk (än) så detta var verkligen inte likt honom. Det kändes väldigt obehagligt. Jag ringde skolan som bekräftade att Iván inte varit på co-learning och att ingen visste var han var. Jag körde vägen hemåt och även om den är knappt tre kilometer, hann jag tänka många mörka tankar. Hade något hänt som fått honom att lämna skolan ledsen eller i vredesmod? Tänk om någon kidnappade honom på vägen? Tänk om han var försvunnen på riktigt? Är det nu livet vänder och blir nattsvart?

Iván stod utanför vår port. Sällan har jag känt mig så lättad som sekunden jag såg honom. Den enkla förklaringen var att han helt glömt att han hade co-learning, hade lämnat skolan vid 16 och när jag inte stod på vår mötesplats, hade han helt sonika fortsatt hemåt.

Just denna dag hade vi såklart glömt hans mobil hemma på laddning vilket förvärrade situationen väldigt mycket. Iván fyller elva år i november och är ju inget litet barn längre, men detta var en helt ny typ av situation för mig och jag var skärrad i flera dagar efter. Jag var chockad över att skolan inte meddelade att han inte dykt upp på sin aktivitet och över att hans dåliga minne spelade oss ett sådant spratt. Men det var lärorikt och jag föredrar att lära mig läxan av en situation som egentligen inte var farlig. Bara läskig för att jag inte var beredd.

Till saken hör att det är 2,8 km mellan skolan och vår lägenhet, en ganska kuperad väg med mycket uppförsbacke och min son hatar verkligen att gå. Så det var inte direkt min första tanke att han skulle ha fått för sig att promenera hem bara så där. Men ett barn under utveckling förvånar en ständigt. Man kan inte ta något för givet.

Tisdagen var något mindre dramatisk men redan här började jag bli lite trött på allt mitt farande och det minutiösa planerande med noll marginaler som krävs för att få ihop schemat med barn, hund och ett jobb som förutsätter att jag är extremt flexibel. Jag jobbade på kontoret på förmiddagen och hade därefter en visning av en villa i Reserva del Higuerón. Jag hade inte hunnit äta lunch, hade tänkt ta det sen, men visningen drog ut på tiden och det var bara att åka direkt till skolan. Denna gången fick jag tag på sonen utan problem! Tack för det.

Hem om, ut med hunden och sedan iväg igen till Torremuelle Racket Center där Iván skulle spela tennis. Jag skulle köra vidare till en visning av en lägenhet i El Pinillo, Torremolinos. Iván hade order om att stanna på klubben efter lektionen och vänta på mig på cafét eftersom jag visste att jag inte skulle hinna tillbaka i tid. Visningen gjordes med en annan mäklare som förvarnat att de kanske skulle bli sena. Som tur var blev det inte så. Allting löpte på smärtfritt och jag blev endast 20 minuter försenad till tennisklubben där jag hämtade upp Iván och andades ut. Check, check, check på dagens knutar. Trodde jag.

Hem och ut med hunden igen, tid för någon riktig långrunda fanns inte men Pipo klarar sig ändå. Dock är han väldigt rutinmässig och åt sedan inte sin mat som för att straffa mig. Fixa middag i all hast och stoppa Iván i badet. Där upptäckte vi att han hade löss… Jag kunde först inte tro det, ville verkligen inte se vad han såg. Bortsett från att synen inte längre är vad den var, hade jag ingen lust alls att acceptera verkligheten. Men efter några tag med luskammen var det ett solklart faktum. Klockan var nu nästan 23, så mycket lite kunde jag göra åt saken. Vi fick gå och lägga oss med lössen och en plan om att boka in avlusning direkt på onsdagmorgonen.

Iván har bara haft löss en enda gång i sitt liv och det var länge sedan, men då lärde jag mig att dessa inrättningar för att eliminera löss, är räddningen i nöden om man inte känner sig manad att ta tag i detta äckliga på egen hand. Jag förstod att jag med största sannolikhet också hade löss och på torsdagen skulle jag sätta mig på ett plan till Stockholm för att stå på mässa i helgen. Så jag ville inte ta några risker. En hemmabehandling som riskerade att misslyckas var inget alternativ.

Iván var ganska oberörd tack och lov medan jag kliade sönder mig och hade svårt att sova. Jag hade faktiskt kliat mig ganska mycket under ett tag, men hade trott att problemet var klimakteriet och torr hårbotten. Min förmåga till förnekelse var långt mycket större än jag någonsin trott var möjligt.

Jag fick tag på en avlusningsklinik i Málaga som hade en tid för oss klockan 10.15. Det var ett fantastiskt ställe. Det skulle komma att bli en av årets längsta dagar men från de två timmar vi spenderade här, har jag bara positiva känslor. Bisarrt eller hur? Men om det finns något jag älskar mer än något annat med andaluserna är att de kan förvandla vilken situation som helst till något skojfriskt. Inte minst älskar jag det för att det får min son att känna sig hemma och avslappnad. Cesar pratade och skojade med oss oavbrutet medan han avlusade först Iván och sedan mamman. Det vill säga jag, som fyller 50 år i februari och hade fått löss för första gången i mitt liv. Men alla erfarenheter är erfarenheter..!

När vi till slut var klara hade vi bråttom. Jag körde hem Iván och sanerade snabbt soffa och gaming stol. Gav instruktioner om vad han kunde äta till lunch. Gav mig sedan iväg igen för en visning i Montemar, Torremolinos. Därifrån vidare till två visningar av ett hus i La Cala de Mijas. Fick en lucka mellan kunderna och hann tanka bilen. Körde hem och gick ut med hunden, slog in en present och skjutsade sedan Iván till kalas på Altitude i Málaga.

Hem igen för att hämta hunden Pipo för att köra honom till Mijas där han skulle tillbringa resten av veckan medan jag är i Stockholm. Han blev överlycklig, sprang in och viftade på svansen och såg ut att ha hamnat i himmelriket. Mina axlar sjönk lite.

Tillbaka till Altitude i Málaga för att hämta upp sonen. Tillbaka hem för att hänga upp avlusade lakan, bädda rent, packa våra respektive väskor och äntligen äta något efter tolv timmar utan mat i magen. Jag skulle egentligen ha lämnat katten på ett annat ställe, men det fick vänta till morgonen efter, nu fanns inte mer energi.

När jag skriver det här sitter jag på planet till Stockholm. Lördag och söndag står vi på mässan ”Köpa hus utomlands” i Älvsjö, för första gången på 4,5 år. Det ska bli så kul! Jag hatar verkligen att flyga, men förutom starten känner jag att det nog var precis vad jag behövde denna vecka. Att någon tvingade ned mig en stol från vilken jag inte får röra mig på fyra timmar. Och fluffiga vita moln som passerar förbi där ute. Ren och skär meditation. Todo está bien.