Dår.., förlåt, kommunhuset i Las Chapas. Foto: Mats Björkman

En snopen jubileumspresent

23 jun 2025 | 06:59

PLUS MATS BJÖRKMAN Som jag antytt i tidigare blogg så har jag haft flera byråkratiska duster den senaste tiden. Medan de som berörde mitt spanska medborgarskap på sätt och vis var självförvållade och därmed mer uthärdliga, så har de senaste varit högst ofrivilliga och desto mer irriterande.

Det jag ska berätta om idag är ett konsumentärende som i skrivande stund fortfarande inte är avklarat. Detta trots att det gått mer än ett halvår sedan eländet började.

Vad som gör denna historia särskilt trist är att den egentligen borde ha varit odelat positiv, då det har att göra med min fru Carmens och mitt silverbröllop. Det inföll i slutet av oktober förra året. Eftersom det inte är varje dag som man firar 25 år som gifta, hade jag bestämt mig för att bjuda till speciellt och köpa min fru ett extra fint – och dyrt – smycke. Vi firade visserligen silver, men valet föll på ett vackert guldarmband i 18 karat som inköptes i en juvelerarbutik i köpcentret La Cañada.

Presenten blev mycket uppskattad, förmodligen delvis beroende på att Carmen inte visste exakt hur mycket pengar jag lagt på det. Hon bar det med glädje, men efter bara tre veckor visade hon mig hur det börjat vittra sönder. Jag trodde inte mina ögon, men naturligtvis hade jag sparat kvittot. Carmen satte i halsen när hon fick reda på vad armbandet kostat.

Hon åkte in till juvelerarbutiken för att reklamera och expediten svarade att det måste skickas till deras verkstad. Det gick flera veckor och svaret blev lika överraskande som upprörande. Verkstaden informerade att armbandet inte gick att reparera. Butiken uppgav i sin tur att om vi ville ha ett nytt armband eller byta det mot någon annan vara, så måste vi betala 48 euro. Motiveringen var att det ursprungliga armbandet måste smältas ner. Det enda kostnadsfria alternativet var att behålla det trasiga armbandet, uppgav butiken.

Min fru var mycket förtjust i armbandet, men av förståeliga skäl ville hon inte betala extra för ett likadant, som riskerade att gå sönder även det. Vi fann det vara skandalöst att butiken vägrade tillämpa garanti på armbandet och valde slutligen att betala avgiften, men för att bruka pengarna på andra varor. Smycket var så kostsamt att vi löste ut var sitt fint armbandsur (Carmens idé) och fortfarande hade hälften av pengarna kvar på ett presentkort.

Jag har alltid varit mycket bestämd när det gäller konsumentärenden och när vi väl fått våra klockor och presentkortet bad jag om en hoja de reclamaciones, det reklamationsformulär som alla verksamheter i Spanien är skyldiga att tillhandahålla om en kund ber om det. Det var inte första gången jag fyllde i ett sådant och jag befarar att det inte heller är den sista.

Formuläret, som är numrerat, fylls i för hand och verksamheten stämplar det och får en kopia, medan kunden behåller originalet och ytterligare en kopia. Kontaktuppgifter lämnas och verksamheten har sedan tio arbetsdagar på sig att ge kunden ett formellt svar och eventuell kompensation. Om kunden inte fått något svar, eller finner att det inte varit tillfredsställande, kan hen lämna in sin kopia till konsumentkontoret Oficina del Consumidor, som normalt drivs av kommunen.

Jag reklamerade de 48 euro som vi tvingats betala, men fick inget svar från butiken. När det gått nästan en månad försökte jag finna på nätet om jag kunde skicka in reklamationen till konsumentkontoret online. Det gick nu inte, så jag fick ta mig tid att gå till kommunkontoret, vars filial lyckligtvis ligger nära där jag bor. Du som följt mina tidigare byråkratiska strapatser vet att det inte är första gången jag sätter min fot där.

Vid det här laget borde jag ha sett det komma, men blåögd som jag är gick jag till kommunfilialen i Las Chapas utan bokad tid. Det visade sig vara helt omöjligt att ens lämna in en kopia av en blankett som är avsedd att lämnas in just där, om man inte bokat tid först. När jag gick in på bokningssidan på min mobiltelefon visade det sig att första lediga tid var först om två veckor!

Väl tillbaka på kommunkontoret 15 dagar senare – med bokad tid – blev jag ombedd av vakten att sätta mig i väntrummet. Trots att jag var ensam där fick jag vänta en bra stund innan vakten kallade på mig och angav att jag nu skulle bli betjänad på kontor 2 på andra våningen. När jag klev in i rummet höll den kvinnliga expediten på att betjäna en annan man och hon såg både förvånad och besvärad ut av min närvaro. När jag förklarade att vakten beordrat mig att gå dit blev jag utskickad till ett annat litet väntrum.

Det tog ytterligare en stund, så kom mannen ut från rummet och expediten ropade in mig. Jag förklarade mitt ärende och fick till mitt förtret svaret att jag var tvungen att fylla i ett nytt formulär. Expediten följde mig ut till en korridor där jag ståendes fick fylla i en närmast identisk blankett som den reklamationskopia jag redan hade med mig. Operationen försvårades av att jag stod i en korridor och att kulspetspennan var fäst i en extremt kort kedja.

När jag fyllt i exakt samma uppgifter som redan stod i reklamationsblanketten gick jag tillbaka till expediten, som nu var upptagen med en annan person. Jag fick för tredje gången denna förmiddag gå och sätta mig i väntrummet. När denna person betjänats gick expediten efter vederbörande, hojtade till mig att en kollega till henne skulle betjäna mig i stället, när han blivit klar – och så gick hon. Det var tydligen hennes frukostrast.

Nu satt jag alltså och väntade för tredje gången på att en annan person skulle betjänas klart, innan det blev min tur. Minns att jag kommit med bokad tid!

Jag fick verkligen bita mig i tungan för att inte säga allt vad jag tänkte i det ögonblicket, när jag slutligen blev betjänad. Alla mina papper skannades in, häftades ihop och överlämnades till mig med beskedet att ärendet nu var registrerat. Expediten skrev även för hand ett telefonnummer på en post-it och meddelade att jag kunde ringa till konsumentkontoret om de inte hört av sig till mig om två veckor.

Det är i dessa väntans tider jag nu går. Insikten jag får av dessa turer är att man måste vara lite knäpp för att ens orka driva ett konsumentärende av detta slag. Jag gissar att den breda majoriteten avstår för futtiga 48 euro, men det gör naturligtvis att verksamheter upplever att de kan tumma ganska fritt på konsumentreglerna.

Spanien är ju Don Quijotes hemland och väderkvarnarna har idag ersatts av byråkrater, som vi ett fåtal tokstollar envisas med att strida emot.