Det blev en dag på stranden... Sommarlovets start firades av bloggaren med son i El Morche, Torrox Costa, med playa och pescaíto frito. Foto: Carin Osvaldsson

Fyra stygn för att inleda sommaren

28 jun 2025 | 06:59

PLUS CARIN OSVALDSSON Så äntligen, äntligen kom den sista skoldagen. I måndags. Även om det redan kändes som så på fredagen, det vill säga midsommarafton. Nu börjar det långsammare livet både för mor och son. Och hettan som sakta stiger och villkorar livet. Allt är på gott och ont. Det gäller att anpassa sig, annars kan man åka på en tjolablängare!

Ibland känner jag mig lite löjlig som längtar så mycket till skolavslutningen. Som om det vore jag som gick i skolan. Jag som kämpat med läxor, prov, projekt och grupparbeten varje ledig stund de senaste månaderna. Så är det naturligtvis inte. Min son Iván är numera hyfsat självständig och tar eget ansvar för väldigt mycket. Han har kommit att bli en liten arbetsmyra.

Men en kombination av att ändå känna visst projektledaransvar och att behöva lämna, hämta, köra till och från aktiviteter fem dagar i veckan, koordinera diverse olika grupparbeten utanför skoltid och stressen av alla dessa bollar i luften - gör att även jag kände mig ganska matt i slutet av terminen. Jag kan med nostalgi tänka på hur det var när jag själv gick i grundskolan i Lund, när allt alltid var på gång- och cykelavstånd.

Jag vill inte bo mitt i stan, men det är ett faktum att det för oss går åt många timmar i veckan till transporter fram och tillbaka till jobb, skola och aktiviteter. Det är dötid som stör mig allt mer. Det innebär också en ganska stor dos extra stress eftersom man sällan har råd med marginaler och minsta trafikstockning höjer hjärtfrekvensen.

Den näst sista helgen tog jag på mig att samla in små videohälsningar från de två klasserna i Iváns årskurs, som skulle förvandlas till en present till deras lärare. Jag trodde det skulle bli mycket klippjobb, men de är ju preteens, ”la edad de la vergüenza” (skammens ålder) och vissa föräldrar var glada om deras barn bidrog med fyra sekunder. Andra var mer pratglada och det blev en sådan himla fin videokavalkad. Det föll många tårar ned för min kind när jag lyssnade på barnens ord om och till sina lärare.

Iván är elva år, fyller 12 år i slutet av året och det är verkligen en helt underbar ålder. Det tycker man nog ofta som förälder, men det är något så oerhört med denna ålder där de är både insatta och förnumstiga, uppstudsiga och rebelliska och samtidigt på en sekund kan ställa om till att vara 100% barn. En av de sista söndagarna samlades tre av dem hos oss för att färdigställa ett projekt, en 3D-modell i kartong av någon slags historisk byggnad.

Det var inte särskilt mycket kvar, ändå tog det dem fyra timmar att bli klara. Detta för att de jobbade en i taget medan de andra två spelade Nintendo och tittade på Tik Tok. Att betrakta deras mästerliga uppvisning i ineffektivitet var väldigt frustrerande, men jag höll mig i skinnet. De måste lära sig. Barn av idag är individualister och dåliga på att se sig som en del av ett kollektiv. Så jag måste tacka vår skola som faktiskt kämpar på ganska hårt med att vara just ett kollektiv. Det finns kanske inget viktigare för att skapa en framtid värd att levas, att de som ska ta över världen en dag, ser och tar hänsyn till kollektivet och lär sig samarbeta.

Under arbetet hängde de tonårsaktigt slöa i olika stolar. Men så plötsligt, när de äntligen var klara, inleddes en spontan kurragömmalek i vår lägenhet. Då kan man inte annat än älska denna komplexa ålder som är allt på samma gång. En extrakrydda var att de tre verkligen symboliserar vår internationella skola. Iván som är svenskspanjor, tjejen från Kina och den andre killen spanskfödd marockan.

Under flera veckors tid har jag skrivit ned mina tankar om sommarens ankomst i mobilen. Hur allt det jobbiga med sommaren kändes lite lättare i år. Å ena sidan för att vintern varit mer som en vinter ska vara, med regn som fyllt på vattenreservoarerna och en vår som varit sval så att man inte tröttnat på värmen redan före juni. Å andra sidan för att jag blir bättre för var år som går, att ställa in mig på att sommaren ska vara en lugn period när takten mattas av även när jag jobbar. Våren har varit intensiv och jag har längtat till det långsamma sommarlivet. Inte till värmen och trängseln, men att folk tar för givet att allt går trögare.

Jag gillar tanken på förändring under året. Att var årstid har sin personlighet. Sitt eget typ av liv. Sommaren kommer med enklare mat. Jag är sugen på sallad med mycket salt och vinäger, fisk, salmorejo, altramuces, cornichonger, melon och smoothies. Kallt vitt vin istället för det tunga röda som jag annars älskar. Den kommer med kortare hundpromenader utan hetsjakt på steg. I Sverige är sommaren fylld av krav, på att leva och uppleva så mycket det bara går. I Spanien är sommaren kravlös. Att överleva hettan är gott nog.

Jag skrev om detta, sedan gick jag ut med hunden. Inte ens när jag funderar över det långsamma sommarlivet, lever jag dock som jag lär. Jag passar på att svara på mail och kraschar rakt in i en uppfälld garageport, precis i ögonhöjd. Det var en rejäl smäll. Det första jag gör är dock att trycka på sänd, för mailet som jag precis skrivit klart. Min syster undrade senare om jag fått hjärnskakning och jag vet inte säkert om detta beteende är ett sundhetstecken eller det motsatta.

Jag gick hem så snabbt jag kunde medan blodet rann. Lade mig en aning chockad i sängen med en av Mercadonas stängda saftisar mot ögat. Eventuellt räddade den mig från att få en blåtira, vi får se. Jag kände mig helt okej men frågade min kompis som är sjuksyrra om jag borde gå till doktorn. Hon kom förbi och tittade och ja, jag behövde sys. Så det blev en tur till akuten. Två timmar och fyra stygn senare kan jag inte annat än känna mig tacksam. Dum ja, men mest tacksam. För att jag inte råkat ut för något värre.

Det jag kände allra starkast var dock att jag faktiskt måste gå in i sommar mode på riktigt och lägga effektiviteten på hyllan. Träna på att göra en sak i taget. Promenera utan att läsa mail. Det är mitt sommarlöfte.