Spanien har skakats av många uppmärksammade skandaler genom åren, som den med guardiacivil-chefen Luis Roldán, men mest skadlig för samhället är den utbredda smygkorruptionen. Foto: Wikimedia Commons

Den värsta korruptionen 

08 sep 2025 | 06:59

PLUS MATS BJÖRKMAN En Plus-artikel nyligen om korruptionen i Franco-familjen väckte en del oväntade reaktioner. Några efterlyste en redogörelse för korruptionen i demokratisk tid, vilket jag tror att Sydkusten inte direkt har stuckit under stol med. Istället tänkte jag beskriva den smygkorruption som enligt min uppfattning är betydligt skadligare än den som brukar få de största rubrikerna.

Listan över korruptionsskandaler i Spanien är lång och omfattande. Blåögda kan lätt ha intrycket av att fenomenet uppstod eller åtminstone spirade när demokratin återinfördes i landet, men sanningen är naturligtvis att de censurerade medierna inte skrev om korruption under diktaturen.

Ett grundkrav för att det ska kunna förekomma korruption i den offentliga förvaltningen är att minst en av de inblandade parterna sitter i någon form av maktposition. Därför skakar de avslöjade skandalerna i första hand de partier och personer som styr, vare sig det är i regeringen, regionstyret, provinsstyrelsen eller kommunen. Och oavsett vad de flesta anser beroende på politisk åskådning förekommer korruption inom alla partier. De minsta partierna är mer förskonade från skandaler, men troligtvis främst på grund av att deras makt är begränsad och det därför inte ges lika många tillfällen.

I demokratisk tid var de första stora korruptionsskandalerna de som drabbade socialistpartiet PSOE under Felipe González. Det började med brodern till vice regeringschefen Alfonso Guerra, Juan, som var indragen i en rad skandaler. Sedan dömdes centralbankschefen Mariano Rubio, PSOE fälldes för olaglig partifinansiering genom FILESA och den förmodligen mest uppmärksammade skandalen gällde chefen för Guardia Civil, Luis Roldán, som flydde landet när hans omfattande svindel avslöjades.

Korruptionsskandalerna försvagade successivt Felipe González och anses vara det främsta skälet till att han slutligen förlorade makten 1996.

Partido Popular regerade i Spanien 1996–2004 och flera av de ministrar som utsågs av José María Aznar hamnade så småningom bakom lås och bom. Det gällde miljöministern och senare regionpresidenten på Balearerna, Jaume Matas, och framför allt finansministern och senare ordföranden i Internationella valutafonden (IMF), Rodrigo Rato. Idag vet vi att det även var under denna period som Partido Populars svarta bokföring etablerades, utan att den då högste ansvarige i både partiet och regeringen (Aznar) någonsin ställts till svars. Speciellt uppseendeväckande är det att i backspegeln se hur många av gästerna på Aznars dotters bröllop senare kom att dömas för korruption.

PSOE återtog makten 2004 med José Luis Rodríguez Zapatero, och faktum är att det under hans sju år vid makten inte avslöjades några större skandaler, åtminstone på riksnivå. Varken Zapatero själv eller någon medlem av hans olika ministärer anklagades formellt för korruptionsbrott. Under dessa år dominerades medierna istället av regionala och kommunala korruptionsskandaler, bland annat Operation Malaya i Marbella.

Mariano Rajoy valdes till regeringschef 2011 i kölvattnet av finanskrisen. Ganska snart exploderade korruptionsskandalen Gürtel, som har ett otal förgreningar kopplade till Partido Populars B-kassa. Denna korruption hade sina rötter i Aznars tid, men det var Rajoy som fick bita i det sura äpplet. Helt oskyldig var Rajoy dock inte, då det inte bara finns indicier om att han var en av många som delade på mutorna till partiet, han gjorde också allt för att sätta käppar i hjulet för de olika utredningarna. Ökänt numera är hur partiet slog sönder hårddiskarna till sin tidigare kassör Luis Bárcenas och senare iscensatte en parapolisiär operation (Kitchen) för att frånta denne komprometterande material.

Det var just en fällande dom gällande Gürtel, som dömde Partido Popular som ekonomiskt gynnat av härvan, som möjliggjorde den misstroendeförklaring som fällde Rajoy-regeringen och ledde till att Pedro Sánchez valdes till ny regeringschef. Detta var i juni 2018.

Idag är det många som anklagar Sánchez för dubbelmoral mot bakgrund av de senaste skandalerna som på nytt skakar PSOE. En särskilt förvärrande omständighet är att den som ledde misstroendeförklaringen mot Rajoy i parlamentet var José Luis Ábalos, som fallit till föga och nu är en av de huvudmisstänkta i Koldo-härvan. Denna skandal är särskilt misskrediterande då den inkluderar bruket av prostituerade. Det är för övrigt något som vi även såg i ERE-skandalen, som skakade PSOE i Andalusien.

De senaste månaderna har Pedro Sánchez vidare skakats av flera utredningar mot några av sina närmaste familjemedlemmar, som sin hustru Begoña Gómez och sin bror David Sánchez. Många kallar dessa processer för lawfare och det återstår att se om det blir några fällande domar. Jag tillhör dem som anser att de brott som tillskrivs Sánchez familj är av så lindrig karaktär att de inte verkar motivera den iver som utredningsdomarna lagt ned på de respektive utredningarna.

Med detta sagt är det faktiskt de till synes mindre allvarliga korruptionsbrotten som borde bekymra oss mest. Sanningen är nämligen den att hur svidande höga summor som än förskingrats i de stora kända skandalerna, så är det alltjämt en droppe i havet jämfört med de medel som myndigheterna hanterar totalt. Sagt med andra ord, om det inte vore så att jurister och medier kastade ljus på dessa skandaler, skulle gemene man aldrig märka något eller påverkas i speciell utsträckning.

En helt annat sak är smygkorruptionen, som är desto mer utbredd. Den frodas framför allt i många av Spaniens mer än 8.100 kommuner, liksom i andra lokala offentliga förvaltningar. Denna korruption tar sig främst uttryck i kompismaffia, där lokala makthavare placerar närstående och andra ja-sägare på välbetalda nyckelposter.

Problemet här är inte så mycket de medel som faktiskt svindlas, utan att fel personer sätts på viktiga poster. Det är alla dessa inkompetenta som sitter och fattar beslut eller på andra sätt gör ett dåligt jobb, som kostar samhället mest. Och de är många, skrämmande många…