Om Högsta domstolen slutligen finner riksåklagaren Álvaro García Ortiz skyldig måste den automatiskt åtala fem journalister för falskt vittnesmål.

Journalistiskt och juridiskt dilemma 

10 nov 2025 | 06:59

PLUS MATS BJÖRKMAN Just nu pågår den första rättegången i Spanien mot en sittande riksåklagare. Álvaro García Ortiz anklagas för att ha läckt ut utredningshemligheter och riskerar upp till sex års fängelse. Processen saknar motstycke och inkluderar åtminstone två avsevärda dilemman.

Rättegången i Högsta domstolen ska preliminärt vara klar denna vecka och Álvaro García Ortiz ska själv förhöras på onsdag. Åklagarämbetet har inte presenterat något åtal, utan processen har drivits av privata högersyndikat samt av den främst drabbade av läckan, Alberto González Amador. Han är som bekant sambo med regionpresidenten i Madrid, Isabel Díaz Ayuso från Partido Popular, vilket oundvikligen givit rättegången en stark politisk prägel.

För den oinsatte anklagas riksåklagaren för att ha filtrerat till journalister en e-post från González Amadors försvarsadvokat, där denne medger att klienten begått två skattebrott. Mejlet var skickat till statsåklagarämbetet i syfte att nå en förlikning och undvika fängelse.

Det misstänkta skattebrottet – 350.000 euro som undgåtts att betala tack vare ett dussintal luftfakturor – hade uppdagats av skatteverkets inspektörer och hanterats med full diskretion av såväl skattemyndigheterna som åklagarämbetet. Det som fick snöbollen i rullning var att Isabel Díaz Ayusos kommunikationschef Miguel Ángel Rodríguez på sociala medier publicerade en lögn, som i sin tur återgavs av tidningen El Mundo. Den gjorde gällande att åklagarämbetet erbjudit Ayusos sambo en förlikning, men att regeringen kört över dem i syfte att skada regionpresidenten.

I verkligheten var det alltså precis tvärtom, vilket det läckta mejlet styrker. Det var inte åklagarämbetet som föreslog en uppgörelse för att undvika rättegång, utan González Amador, genom sin advokat.

Den falska uppgiften om att åklagarämbetet sprang regeringens ärenden för att sätta dit partnern till en politisk rival, föranledde riksåklagaren García Ortiz att brådskande sätta ihop ett pressmeddelande för att förneka påståendena. När meddelandet offentliggjordes hade e-posten med erkännandet om skattebrott redan publicerats av flera medier och utredningen har funnit att pressmeddelandet i sig från åklagarämbetet inte var juridiskt klandervärt.

Det som däremot utretts, med en prioritet som saknar motsvarighet i sammanhanget, är istället källan som läckte ut mejlet till media. Detta visserligen olagliga förfarande är vardagsmat i Spanien, men hittills hade ingen ställts till svars för det. Riksåklagaren är således inte den enda på sin post att åtalas för läckande av utredningshemligheter – han är den första överhuvudtaget.

Det är många aspekter i målet som är uppseendeväckande, förutom att landets riksåklagare alltså sitter inför rätta. Fallet har nått till rättegång utan att det finns något konkret bevis för att det var Álvaro García Ortiz som personligen läckte ut mejlet. Målet är byggt uteslutande på indicier, av vilka de två som anses mest komprometterande för riksåklagaren är dels att han lät radera sin mobil före den konfiskerades, dels att han på en direkt anklagelse från en underordnad om att ha legat bakom läckan svarade: ”Det är inte viktigt just nu.”

Många har lagt ihop två plus två för att finna bortom allt tvivel att Álvaro García Ortiz är skyldig. Speciellt ser många raderingen av hans mobil som det ultimata beviset. Ingen oskyldig ser nämligen till att radera uppgifter under en pågående utredning – eller hur? Men det finns en viktig aspekt som många bortser från i sammanhanget. Få människor hanterar nämligen så viktiga och känsliga uppgifter som landets riksåklagare. Inför risken att hans kommunikationer skulle beslagtas och hanteras av en domstol – och juridiska läckage som sagt är vardagsmat i Spanien – är det föga förvånande att Álvaro García Ortiz velat skydda källor och utredningshemligheter som han hade sin ägo.

Men, som jag nämnt i inledningen, finns det två andra stora dilemman i denna process – ett av juridiskt slag och ett journalistiskt. Det är nämligen så att fem olika journalister, både i förhör och under själva rättegången, har styrkt att de hade tillgång till den läckta e-posten innan den ens nådde riksåklagaren. De har till och med intygat att det inte var Álvaro García Ortiz som läckte mejlet till dem.

Journalisternas dilemma ligger i att de, med anledning av källskyddet, inte kan avslöja vem som gav dem informationen. Om de gjorde det skulle deras förtroende som yrkesmän undergrävas och deras jorunalistkarriär i praktiken vara över. Samtidigt kan deras lagligt erkända sekretess alltså leda till att en oskyldig döms för brott.

Det juridiska dilemmat ligger i att fem journalister, i egenskap av vittnen, alltså vid förhör och i rättegången förnekat att Álvaro García Ortiz skulle vara den som läckte ut informationen. Enligt lagen riskerar vittnen som inte säger sanningen att dömas för mened, det vill säga falskt vittnesmål. Det innebär alltså att om Högsta domstolen finner Álvaro García Ortiz skyldig, så bör den av konsekventa skäl omedelbart ställa de fem journalisterna inför rätta.

Jag avundas verkligen inte mina journalistkollegor.