Jag trodde att en Sverigeflytt skulle innebära paddelutflykter, skogspromenader och cykelturer, men det hinns inte med i det nya, hektiska livet. Foto: Annika Elwing

Tankar efter sex månader i Sverige

31 dec 2025 | 06:59

PLUS ANNIKA ELWING Jag trodde att livet i Sverige skulle bli tryggare och tråkigare än i Spanien. Nu har vi varit här i ett halvår. Så hur blev det?

Det har varit ett omtumlande år, minst sagt. Vi flyttade från Huelvabergen, från huset som skulle bli vårt eftersom säljaren lurade oss och behöll alla våra sparpengar, sexåringen diagnostiserades med diabetes, åkte ambulans till en vidrig sjukhusvistelse, och jag kommer alltid att känna avsky för hur hon behandlades där. Samtidigt blev jag erbjuden jobb i Sverige. Även om vi länge tänkt testa ett år i mitt hemland var det sexåringens diagnos som fick oss att bestämma oss. I Sverige skulle hon få insulinpump, i Spanien skulle hon få stå på väntelista i flera år.

I början av juli skrev jag på kontrakt på en hyreslägenhet bara dagarna innan familjen kom med bil. Så hur blev det?

Jag har många gånger funderat på hur det skulle vara att bo i Sverige. Jag föreställde mig en trygg tillvaro. En fast inkomst varje månad, komma hem varje kväll och vara med barnen, inte behöva resa ifrån dem veckor i sträck som när jag jobbade som reseledare. Få betald semester. Längre fram en pension som går att leva på. Slippa frysa inomhus, låta barnen gå på aktiviteter som inte ställs in bara för att det regnar, träffa mina gamla vänner, släktingar, min bror och lille brorsonen regelbundet. Jag själv skulle äntligen få paddla, cykla på landsvägar och ägna mig åt keramik. Barnen skulle lära sig bra svenska och sambon skulle äntligen förstå vad det innebär att flytta till ett nytt land.

Jag trodde att det nog skulle bli tråkigare att bo i Sverige utan spontana utflykter och luncher med våra vänner. Utan släktträffar och sambon skulle sluta spela med sin grupp och inte längre ha några kollegor eller någon att prata spanska med.

Jag var enormt trött på Spanien. Säljare som luras, byråkrati, maktlöshet, en sjukvård som blivit mycket sämre sedan pandemin, otrygghet gällande arbetsmarknad, ekonomi, framtida pension, och framför allt bostad. Jag ville inte mer. Min förhoppning var att familjen skulle trivas så bra att de skulle vilja stanna i Sverige för alltid.

Jag fick mer rätt än jag hade anat.

Sverige visade sig vara oerhört tryggt. Vi hyr en bostad som ingen kommer att slänga ut oss ifrån för att den ska säljas. Här kan vi bo hur länge vi vill. Det är ingen rolig bostad och vi drömmer om trädgård, men det är ganska varmt inne på vintern, bara man har tjocka sockor och varm tröja. Jag ska äntligen få komma på ögonkontroll och få behandling för mitt dåliga vänsteröga som bara blir sämre, och sambon är hur nöjd som helst med den svenska vården. Tandvården kostar ingenting för barnen, och en vuxen får följa med in till tandläkaren, något som är otänkbart hos tandläkarna där vi bodde i Spanien, med påföljden att det ena barnets problem med tänderna inte kunde behandlas.

Diabetesvården är utmärkt, sexåringen har fått insulinpump och det har förbättrat blodsockervärdena så mycket att det har varit värt precis allt.

Lätt har det inte varit.

Jag träffar barnen mindre nu än när jag jobbade som reseledare. Jag pendlar tre timmar om dagen, och behöver många gånger jobba över för att ta igen tid när jag varit med barnen på läkarkontroller eller skolmöten, vilket betyder att det varje vecka händer att jag åker hemifrån innan barnen vaknat, och kommer hem när de har somnat för natten. Andra kvällar träffar jag dem bara en timme innan de ska sova.

Jag har blivit en helgförälder. På helgerna vill jag inte träffa någon utanför familjen för att ta vara på tiden med barnen. Då behöver jag också göra allt jag inte hunnit under jobbveckan, vilket har gjort att vi inte träffat någon alls mer än min moster sedan i somras. Jag har nog aldrig varit så ensam tidigare. Inte sambon heller, som inte har några vänner i Sverige. Inte barnen heller.

Lilla tjejen är omtyckt i skolan och ber varenda dag om att få leka med någon på eftermiddagen, men vi har inte lyckats hitta någon som vill ses då. Jag vet inte hur man gör. Eller leker inte svenska barn med varandra efter skolan?

Elvaåringen är inom autismspektrumet och har dessutom dyslexi. Undervisningen har inte alls anpassats efter hennes behov, och både sambon och jag känner oss frustrerade eftersom vi vet hur mycket hjälp hon hade fått i den spanska kommunala skolan. Hon har inte heller fått undervisning i svenska som andraspråk, vilket har lett till att hon helt har slutat prata och inte kan hänga med i skolarbetet. Hon har fått sitta med en Duolingo-app när klasskompisarna har läst. Även om hon tycker om klasskamraterna har hon kommit att må allt sämre, och det verkar omöjligt att komma i kontakt med BUP. Vi är mycket oroliga. Hon har tappat allt självförtroende, slocknat, förlorat livslusten och har en intensiv hemlängtan till Spanien och allt spanskt.

Sambon trivs med tillvaron. Han saknar att ha vänner, men har i gengäld funnit ett lugn han inte känt på många år, och tagit upp intressen han lagt på hyllan för längesedan. Han studerar svenska på SFI, där han under hösten har klarat både C- och D-kursen, och ska efter nyår börja med svenska som andraspråk grund. Han kan numera ta sig fram med svenskan riktigt bra. Dock behövs jag, med anledning av språket, i både möten och telefonsamtal med skola, sjukvård, tandvård och fritidsaktiviteter, något som stressar mig mycket eftersom jag måste hinna jobba också.

Det som stressar mig mest, förutom bristen på sömn och återhämtning, är ekonomin. Vi har bara min lön, och det har verkligen varit tight, främst för att maten är så dyr i Sverige. Jag hade trott att jag skulle kunna träffa min bror och brorson ofta, men har inte haft råd att åka en enda gång. Jag har varken råd eller tid att paddla eller ägna mig åt keramik och annat jag drömt om, och kan inte göra så många utflykter med barnen heller, eller köpa vinterskor till dem och kläder som inte är begagnade.

Dock har vi sådan tur att även om Försäkringskassan har dröjt med att utreda oss, har barnbidrag ackumulerats sedan i somras, och när alla pengar kom på en gång räckte det till en Spanienresa, det är jag enormt glad över.

Jag är mycket, mycket glad att vi fick möjlighet att testa på Sverige, så många bra saker har kommit med det. Sexåringen har precis börjat våga prata med min moster (ingen i skolan ännu) och det är bara svenska som kommer. Sambon lär sig svenska och får prova ett helt år i Sverige. Sexåringen har fått insulinpump och min hemlängtan har äntligen gått över. Men vad händer sedan? Vi sa att vi provar ett år. Sedan får vi se. Ska vi stanna i Sverige eller flytta tillbaka till Spanien?

Elvaåringen vill tillbaka till vänner och den egna kulturen. Sambon kunde tänka sig att stanna, men tappade hoppet när en person från arbetsmarknadsenheten besökte SFI och förmedlade att oavsett tidigare yrkesbakgrund kunde ingen invandrare räkna med jobb förutom inom hemtjänsten eller på städfirma. Sexåringen har hittat kompisar, även om ingen leker med henne efter skolan, och älskar snö och is – hon har inget emot att stanna.

Och jag? Jag vet inte alls. Jag saknar mitt liv. Vart tog det vägen? Jag får lön varje månad, men hinner inget annat än att jobba och pendla, träffar inte ens mina barn förutom under de korta helgerna. Jag är konstant stressad, orolig och har svårt att sova. Det var så roligt att leva förut. Kanske inte det eländiga 2025 med alla bekymmer, men tidigare.

Vad borde man välja? Tryggheten i Sverige, med pension, betalda semestrar, möjlighet att köpa ett billigt hus när vi båda jobbar i framtiden, eller otryggheten, livskvaliteten och glädjen i Spanien? Enkla nöjen som en riktigt god tomat, sommarfrukt, vänner, grillfester, utflykter. Jag skulle återigen behöva resa bort veckor i sträck som reseledare, men däremellan få vara med barnen.

Vi får se. Innan sommaren behöver vi bestämma oss, och mycket kan ändras innan dess. Oväntat nog oroar jag mig just nu för att barnen ska börja slå rot i Sverige och vilja stanna, när jag själv vill flytta tillbaka.

Undrar vad som kommer att hända 2026.