Snö är härligt, men få dagar har sett ut så här i Skaraborg. Foto: Annika Elwing

Tankar i vintermörkret

28 jan 2026 | 06:59

PLUS ANNIKA ELWING En kompis i Sevilla skrev i ett meddelande att det dåliga vädret gjorde henne deppig. Sambon och jag skrattade gott åt henne och funderade på hur hon hade klarat en svensk vinter. Sambon själv klarar den över förväntan, men jag börjar bli less och undrar hur en årstid kan vara så obeskrivligt lång.

I söndags sken solen en kort stund. Den låga, kalla svenska vintersolen som inte gör luften varmare, men som förändrar sinnesstämningen. Det var som en förtrollning. Jag skulle till mataffären och köpa fikabröd när förvandlingen skedde. Det gråa förvandlades till färg, en liten fågel började sjunga, en föraning om vår. Vintern kommer att ta slut. Jag hade gärna stannat ute hela eftermiddagen för den där solstrålen, men vi väntade besök, och strax därpå försvann solen i ett tjockt molntäcke, och den har inte återvänt.

Jag märker att jag efter alla år i Spanien faktiskt har glömt bort vad en svensk vinter är för något. Hur lång, mörk och kall den är. Under många år har jag vetat om det i teorin, men inte känt det själv. Men vintern har pågått så länge redan, och det är bara januari. Så långt kvar till blommor och löv på träden. Värme och sol. Jag som haft en föreställning om att jag tycker om vintern börjar ifrågasätta det. Vi är nog lite less på årstiden alla fyra i familjen.

Elvaåringen har avskytt vintern sedan kylan kom, och mest av allt ogillar hon snö. I morgon ska hon för övrigt ha friluftsdag i skolan, eleverna fick välja mellan att åka pulka, snowboard, längdskidor och slalom. Dottern valde längdskidor och jag tror att hon kommer att tycka ännu sämre om vintern efteråt, om det är möjligt.

Sexåringen har älskat snön med all kärlek hon kan bära, slängt sig i den, ätit den, lekt i den, men har också ledsnat på det kalla vädret - framför allt sedan hon blött ner sig i smältsnön flera gånger på fritids och blivit kall.

Jag trodde att sambon, född och uppvuxen i soliga och varma Sevilla, skulle ha svårast för den här årstiden, framför allt eftersom han började frysa och gå med täckjacka redan i augusti, men varken kylan eller mörkret bekommer honom. Det är bara de isiga gatorna som får honom att längta till varmare väder. Han är rädd för att halka och göra sig illa, och rädd för att köra bil när väglaget är som det är.

Och jag själv? Tja, jag njuter varenda gång jag kommer in, efter att ha varit ute, och känner värmen, till skillnad från när vi bodde i Spanien och jag klev in i kyla. Kallt ute – kallt inne i Andalusien.

Jag är säker på att vintern är längre nu jämfört med när jag bodde i Sverige senast. Jag förstår numera varenda en som flyr Sverige för Spanien eller andra länder där det finns sol och lite varmare temperaturer.

Det mest oväntade, för egen del, är att jag har börjat tycka att det är otäckt att köra bil när det är mörkt. Konstigt, det har jag inte haft ont av tidigare. Jag har i stället flinat lite överlägset åt bekanta och släktingar från Sevilla, som när de hälsade på oss i bergen alltid åkte hem tidigt eftersom de inte vågade köra i mörkret. Vilket trams, tyckte jag, en sådan inställning hade aldrig fungerat i Sverige.

Och det gör det ju inte heller, men jag har börjat se på mörkret på ett annat sätt. Något är annorlunda, jämfört med tidigare.

Sträckan till jobbet är en smal väg nästan utan vägrenar, och den är väl trafikerad. Så länge jag inte har mötande trafik och jag kan slå på helljus går det bra, men det är mötande trafik nästan hela tiden. Jag bländas av mötande bilar och försöker desperat se var vägen egentligen går någonstans för att inte köra utanför och hamna i diket. Allt annat ljus sugs upp av skogen, och de reflekterande strecken i vägkanten är övertäckta av grus. Reflexpinnarna är alldeles för få. Vid ett tillfälle var jag nära att köra in i en epa, vid ett annat uppenbarade sig plötsligt en stor rondell. Jag ser så illa att det känns som att jag haft tur varenda gång jag kommit fram utan incidenter. Vilket jag i och för sig har gjort varenda gång hittills, men så har jag också saktat ner när jag haft svårt att se. Ibland åker jag senare på morgonen för att vänta in ljusningen på himlen.

Apropå vägmörkret intervjuade jag en sångare som har som jultradition att sjunga i mina trakter. Han bor i Hamburg och har familjen i Skåne, och fascineras varenda gång han kör upp genom Småland och Skaraborg över hur mörkt det är jämfört med längre söderut.

Vad jag skulle komma till, efter den här långa utläggningen om mörkerkörning, var att jag nu gläder mig åt ljusare tider av en helt annan anledning än jag trodde att jag skulle göra.