Bengt Sändhs publik har varit varierad, stor och ibland även obefintlig.

Från scenen 1

03 mar 2026 | 06:59

PLUS BENGT SÄNDH Som gammal artist sitter jag i dag på en bergstopp i Andalusien och minns episoder efter det jag själv blivit beskådad på de mest olika scener under mer än 50 år. På en pub i Visby på 60-talet utbröt ett vilt slagsmål. De låg på golvet och sparkade varandra blodiga i en tumult där ingen tycktes veta vem han slogs mot. Själv hade jag två dartpilar hängande i ryggen medan jag sjöng barnvisan “nu ska vi vara snälla”. Sedan försvann hela publiken ut för att välta Gotland Yards polisbil medan jag hämtade gaget och drog iväg till hotellet med den lilla dam som drog ut pilarna.

Vid ett annat tillfälle framträdde jag för en underbar publik som inte såg mig, men som sjöng med i de flesta av mina visor som de lärt sig genom att lyssna på grammofon och tape. Det var ett 60-tal blinda barn och ungdomar på Tomtebodainstitutet. Nu skulle man inte använda ordet blind var det sagt. Det skulle heta synskadad, men de struntade både jag och de blinda i.

Så står jag plötsligt på en estrad inför en mestadels manlig och välskräddad publik i en elegant sal i den översta våningen av ett bankpalats vid Sergels torg. När man skall slå ihop Skandinaviska banken med den Enskilda så skall det naturligtvis hålla en tjusig “bankett” och där dög bara kommunisten Bengt Sändh som underhållare. Mycket trevlig publik med borgerskapets diskreta charm. Gaget på 5.000 kronor fick jag på en check och det var lite roligt för redan nästa förmiddag gick jag och min fru in i banklokalen på gatuplanet. Min fru överräckte checken till kassörskan med repliken:
– Kan du kolla om det finns någon teckning på den här checken?
– Ett ögonblick – Men det är ju vår egen check!
– Det var inte det jag frågade om, svarade min fru.

Vid Odenplan i Stockholm fanns ett äldreboende där jag skulle sjunga för de intagna. Föreståndarinnan tog mig avsides och förmanade:
– Ta det försiktigt nu, tänk på att det är äldre människor. Inga fräcka visor.

Jag började med en vacker sång där de kunde nynna med. Sedan tog jag en liten halvfräck visa och tanterna fnissade. Jag sjöng allt fräckare visor och tanterna tjöt av skratt, så snart gapskrattade även föreståndarinnan. Det blev kort sagt en succé. Dessa åldringar hade tidigare bara fått besök av Frälsningsarméns strängmusikanter.

Så en dag står jag plötsligt tillsammans med tre kollegor på Sergels torg i 15 graders kyla och förväntas sjunga för torghandeln. Vad tänker man på? Ingen spelar gitarr i 15 graders kyla. Vilken svagsint person hade arrangerat detta? Vi störde torghandeln i 20 minuter genom att sjunga a cappella och fick sen en applåd för att vi slutade.

I Ystad på ett stort tivoli blev jag presenterad för publiken av en gravt berusad konferencier som stank av halspastiller för att inget skulle märkas. Han slog ut med handen i en magnifik gest och sluddrade: Får jag presentera BENGT SÄNDH! En sån härlig idrottsman. Publiken tjöt av skratt så presentationen stal hela föreställningen. Det visade sig att han presenterat någon diskuskastare en halvtimme tidigare. Jag förlåter honom.

Så kom jag till ett Folkets Hus i Timmernabben, Kalmar län. Där satt tre män på en bänk. Jag ställde frågan: Är det här hela publiken? Publik? Svarade en förvånad man. Vi har haft kurs och är på väg hem. Efter en stund kom en ensam kvinna som skulle presentera mig inför den obefintliga publiken. Hon och hennes väninna hade ordnat en trevlig underhållning för alla de boende i området och båda hade trott att det var den andra som skulle annonsera. Inte en enda åskådare. Då hörde vi ljud från källarplanet, där det satt några äldre damer som hade kurs i keramik.
– Du kan väl sjunga lite för dom här i stället, sa arrangören. Jag drog tre visor men de verkade måttligt intresserade. Så jag klev in i bilen och körde den 60 mil långa vägen hem till Uppsala. 120 mils bilresa helt i onödan – men jag krävde naturligtvis ut gaget.

Fortsättning följer i nästa nummer. Keep swinging!