Vårkänslor i trädgården

PLUS ANNIKA ELWING Jag har drömt om att ha en svensk trädgård, men är det något att eftersträva egentligen? Nu är jag i Sverige och längtar bara efter min spanska, varma trädgård.

PLUS ANNIKA ELWING Jag har drömt om att ha en svensk trädgård, men är det något att eftersträva egentligen? Nu är jag i Sverige och längtar bara efter min spanska, varma trädgård.

Det måste sägas direkt – jämförelsen av odlingsmöjligheter i en sydspansk trädgård med boende i svensk lägenhet med skuggig balkong är inte rättvis. Min spanska trädgård var bara till låns. Den tillhör damen som lurade oss när vi skulle köpa hennes hus, och om en månad börjar rättegången.

Trädgården var en stor anledning till att vi försökte köpa huset. Jag tyckte så mycket om den. Korkeken, plommonträden, citronträdet, mandarinträdet som vi befriade ur ett förfärligt taggigt björnbärssnår. Medicinalväxterna som jag planterade, jätterosen som ständigt ville upp i korkeken. Terrassen var alldeles underbar. Under det stora fikonträdet hade jag anlagt ett kryddland där en stor citronella tronade. Den doftade underbart när man råkade stryka emot den.

Min plats för att så var på det stora kaklade bordet som vi köpte under pandemin, när vi inte fick gå ut. Bordet stod under vinrankorna. Med utsikt över berget mittemot och med katterna som sällskap pysslade jag med kall jord och prassliga fröpåsar. Flera sorters tomater, chilifrukter, cucamelon, smultron (som aldrig tog sig), dill, gräslök och annat roligt. Allt lockade när den tidiga, spanska våren kom. Lite solsken och värme så var odlingslusten där. Och det blev alltid flera vändor till järnhandeln för att köpa mer jord, fler krukor och, förstås, småplantor.

Jag älskade att vara där ute med katten och ett glas lemonad och pyssla med mina små plantor. Och stora. Jag pratade med rosorna, flädern och busken med de små blå blommorna när jag vattnade om kvällarna.

Men det saknades växter. Jag ville inte vara förutan vinrankorna som växer som ogräs, men jag skulle bra gärna vilja ha en svensk trädgård också. Ett stort jordgubbsland, och en massa smultron och blåbärsbuskar. Rabarber förstås, varför är det så svårt att odla i Spanien? Vinbär, krusbär och en fruktträdgård med svenska syrliga äpplen. Syrener och doftpioner i massor.

Nu är det april. Mina spanska tomatplantor borde ha kommit igång att växa, men i stället befinner jag mig i Sverige där snön knappt har tinat. Det är underbart de dagar solen skiner, men de är så få. Jag bor ju i lägenhet, men om jag hade haft en trädgård, när skulle odlingssäsongen börja egentligen? Gissningsvis är det långt kvar, det är ju iskallt fortfarande!

Jag inser allt mer vad svenskt klimat innebär. Den varma årstiden är oerhört kort. Odlingssäsongen hinner knappt börja innan det är höst, mörkt och kallt igen. Det är inte rimligt.

I Spanien pågår säsongen året runt. Alltid finns det något som växer, något att ta hand om, och redan i början på året kan tomaterna sås. Längre fram blir värmen en stor utmaning. Torra år måste man börja vattna träden på vårkanten, men som tack skänker de mängder av saftiga citrusfrukter och plommon.

Allt detta sker medan isen fortfarande ligger i Sverige och de flesta håller sig inne för att inte frysa ihjäl. Jag, som tidigare har njutit av mörker och kyla, har börjat ifrågasätta om det egentligen är rimligt att bo i ett sådant ogästvänligt klimat som det svenska.

Annika Elwing