Handbok för pilgrimer – del 1

PLUS MATS BJÖRKMAN Med 1.400 vandrade kilometer totalt tänkte jag i en serie bloggar komma med mina grundtips för den som eventuellt funderar på att göra Camino de Santiago för första gången.

PLUS MATS BJÖRKMAN Med 1.400 vandrade kilometer totalt tänkte jag i en serie bloggar komma med mina grundtips för den som eventuellt funderar på att göra Camino de Santiago för första gången.

Som jag skrivit i tidigare blogg har jag i sommar givit mig ut på min fjärde pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Flera av lederna har jag klarat av i omgångar och totalt har det blivit tolv pilgrimsresor för min del så här långt. Den 13:e blir de 100 kilometer som återstår från Lugo till Santiago för att fullborda Camino Primitivo.

Det var år 813 som aposteln Jakobs påstådda kvarlevor upptäcktes i Galicien. Katedralen i Santiago de Compostela började då byggas för att inrymma dessa. Vare sig man tror på historien eller inte är sanningen att många redan vallfärdade till dessa trakter sedan århundraden, men då till ”världens ände” som utgjordes av Finisterre (vilket betyder just ”jordens slut”).

Den första officiella vallfärdsleden var den som jag själv startade i juni, den så kallade Camino Primitivo, som utgår från Oviedo i Asturien. Den är 313 kilometer lång och leden tar till fots normalt 14 dagar. Den mest kända och besökta är dock den franska leden, Camino Francés, som fått sitt namn av att den startar på andra sidan Pyrenéerna, i Saint-Jean-Pied-de-Port. Den franska leden är nästan 800 kilometer lång, även om majoriteten av pilgrimerna endast går de sista 100 kilometerna från Sarria, väl inne i Galicien. Anledningen till att nybörjarna startar där är att det krävs att man går minst 100 kilometer för att kunna erhålla det officiella pilgrimsintyget La Compostelana.

Idag finns upprättade vandringsleder till Santiago de Compostela från i stort sett alla hörn på Iberiska halvön. Du kan starta i Algarve i sydligaste Portugal eller La Línea de la Concepción, intill Gibraltar. Från Málaga utgår en av de två varianterna av Camino Mozárabe. Den andra startar i Almería och de går samman och passerar Córdoba, för att senare ansluta i Mérida till silverleden Vía de la Plata. Den leden startar officiellt i Sevilla, men numera kan man utgå både från Cádiz eller Huelva. Det var i Sevilla jag tog mina första pilgrimssteg i april 2015.

Pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela kan göras på många olika sätt. En del cyklar, det finns även särskilda leder till häst, men det allra vanligaste är att vandra till fots. Allt fler ”fuskar” och skickar sitt bagage med bud mellan de olika övernattningsställena och bär endast lätt packning. Detta är ett fantastiskt alternativ för de som eventuellt har fysiska svårigheter, men för oss konservativa pilgrimer är väskservicen ett gissel. Anledningen är att det öppnar upp för vandrare som ser leden som en social tillställning, som går i par eller i större grupp och som pratar oavbrutet längs vägen. De lär aldrig känna pilgrimsledens verkliga magi.

Jag kan förstå att det måste vara en upplevelse att göra Camino de Santiago med din partner, nära familj eller bästa vän(ner). Samtidigt innebär ditt medhavda sällskap automatiskt att du blir avhängig av andra och att du inte upplever nuet fullt ut. För när du går med en bekant kommer du i långa perioder att ha konversationer som tar fokus från själva vandringen.

För en verklig pilgrimsupplevelse anser jag bestämt att du ska gå ensam, med alla dina tillhörigheter på dig. Då är du inte avhängig av någon annans tider eller behov och samtidigt helt mottaglig för de många intryck och kontakter som man gör under vandringen. För en av de oförglömliga upplevelserna är alla de människor man lär känna på vägen och i olika härbärgen.

Att ta steget att ge sig ut helt själv kan för en nybörjare kännas både skrämmande och ensamt. Men sanningen är att du på Caminon aldrig är riktigt ensam, såvida du inte absolut vill det. Leden har en unik social dynamik, utan sociala barriärer eller titlar. Du kan börja morgonen med att gå i tystnad, dela lunch med en pensionerad läkare från USA och avsluta kvällen med att dela inköpta förnödenheter med en student från Sydkorea. Den gemensamma upplevelsen av att vandra skapar en omedelbar och djup gemenskap som är svår att hitta någon annanstans i världen.

Fortsättning följer.

Mats Björkman Sydkusten