Tänk att en riktig papperstidning kan kännas som det mest värdefulla tidsdokumentet att njuta av under många frukostar. Foto: Carin Osvaldsson

Jag läser tidningen

08 aug 2026 | 06:59

PLUS CARIN OSVALDSSON Fotbollskortsmarknaden lever vidare trots att VM är slut och i söndags fick jag hänga utanför kiosken på Avenida de las Palmeras i Benalmádena ett par timmar för att sonen skulle kunna komplettera sitt album. Det var svettigt och i jakt på skugga bestämde jag mig för att för första gången på många år köpa en riktig tidning.

När jag bodde i Sverige prenumererade jag på morgontidningen som så många andra. Det var en helgrutin jag verkligen älskade. Jag brukade lyssna på jazz, dricka kaffe och läsa tidningen under flera timmar. Jag försökte ta med mig detta till Spanien, men även om det fanns tidningar även här så fick jag aldrig till det då det inte gick att prenumerera på dem. Här köpte och köper man fortfarande tidningen i en tidningskiosk.

Jag blev lite nyfiken på de två ländernas tidningskultur och hade ett samtal med ChatGPT om det. Tydligen är det så att just tack vare att papperstidningarna är ett mycket starkare inslag i den spanska gatubilden och att spanjorerna har för vana att köpa den och läsa den på café, så är det betydligt vanligare fortfarande i Spanien att man läser en papperstidning. Sverige har visserligen en mycket hög nyhetskonsumtion men det sker främst digitalt via appar och nyhetssajter medan många spanjorer ännu väljer att konsumera nyheter analogt.

Jag har numera för vana att scrolla igenom i alla fall lokaltidningen Diario Sur ett par gånger per dag. Ibland går jag in på några av de andra, bland annat El País. Men i ärlighetens namn är det inte så ofta jag läser hela artiklar. Jag får en bild av vad som händer och missar inte några stora nyheter, men får heller inte någon djupare bild av händelserna eller tillgång till några intelligenta analyser. Mer än via Sydkusten, absolut inte att förringa!

Så stod jag där framför det roterande tidningsstället och fick för mig att jag skulle köpa söndagsutgåvan av El País. Den kostade 3,50 euro men innehöll även söndagsbilagan som är som ett eget magasin. Och det är faktiskt helt otroligt hur mycket läsning man får för den där slanten. Det var en väldigt speciell känsla att hålla i tidningen. Jag pratade om det med sonen och kände mig lite stolt när jag gick omkring med min tidning under armen. Som att folk skulle titta på mig annorlunda.

Jag är ett offer för nutidens snuttifiering av allt och det mesta och är inte längre van vid att läsa långa texter. Jag varken kan eller vill betrakta den där tidningen som något med ett bäst före-datum som måste konsumeras snarast möjligt. Men det gjorde också att den fick ett högre värde. Jag betraktar den som ett värdefullt tidsdokument som jag tar fram och läser i varje morgon. Jag har bestämt mig för att inte bläddra utan att verkligen läsa den, sida för sida. Det är oerhört tillfredsställande och en ögonöppnare.

När jag läser nyheter i telefonen eller på datorn har jag väldigt svårt att behålla fokus tillräckligt länge för att avsluta en längre artikel eller reportage. Denna åkomma är dock som bortblåst när jag läser i min riktiga papperstidning. Jag har plötsligt inga problem alls att läsa en lång artikel. Och det är så trevligt att ta med kaffet och frukosten ut på terrassen och förkovra mig en stund. Känslan av att breda ut den enorma tidningen, lägga handen på den ena sidan och lyfta upp hörnet lite med den andra.

Det får mig att minnas att det är härifrån jag kommer för guds skull. Drömmen jag hade när jag var barn och ung om att skriva i tidning. När jag fick ungdomspraktik på Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm och hur jag klippte ut och samlade artiklar jag skrev i en gigantisk klippbok. Det var i mitten av 1990-talet.

Jag läser analyser om internationella händelser som mellanårsvalet i USA, om alliansen mellan Ocasio-Cortez och Mamdani i New York. Om hur Latinamerika militariserar den allmänna säkerheten. Om Venezuela och Trump och om hur Jakarta, världens folkrikaste stad, sjunker ned i Javasjön. Jag läser krönikor om hur krisen i Ceuta blivit en geopolitisk kraftmätning, om hur spanjorerna är de som oftast - jämfört med andra européer - ringer sina föräldrar men att det ändå är för lite. Om att otrohet inte är det värsta som kan drabba ett äktenskap, att en trogen man faktiskt inte nödvändigtvis är en god man utan att det värsta man kan göra mot sin partner är att inte ta hand om henne (ja i detta fallet är det inte hen utan henne) när hon är sjuk.

Till och med katten älskar min tidning och kommer varje gång jag läser i den och lägger sig på den så att jag får buffa honom lite lätt åt sidan för att kunna läsa. Jag känner mig som en ny människa för varje artikel jag läser. Det är en skatt som kommer att räcka i flera veckor. Så mycket läsning för 3,50 euro. Jag kan faktiskt inte fatta det.