Paket på omvägar

PLUS ANNIKA ELWING Tänk om svensk pakethantering kunde skötas lite mer avslappnat, som i Sydspanien. Där kan budet lämna paketet hos en granne eller på en restaurang om ingen är hemma, och jag har aldrig varit med om att ett paket har kommit på villovägar. Men i Sverige har jag nu varit med om en närmast absurd upplevelse.

PLUS ANNIKA ELWING Tänk om svensk pakethantering kunde skötas lite mer avslappnat, som i Sydspanien. Där kan budet lämna paketet hos en granne eller på en restaurang om ingen är hemma, och jag har aldrig varit med om att ett paket har kommit på villovägar. Men i Sverige har jag nu varit med om en närmast absurd upplevelse.

Sverige är ett oerhört smidigt land på många sätt, mycket tack vare digitaliseringen. Men ibland blir det bara fånigt.

Det började med att jag, under en ledig förmiddag, ringde företaget med diabeteshjälpmedel. Det ska man göra när infusionsset och blodsockermätande sensorer felar på något sätt. Reklamerar man får man ersättningsprodukter och slipper bli utan. Eftersom det är ganska tidsödande och omständligt hade listan på felande hjälpmedel blivit lång, men jag blev lovad en sändning med material så fort det var möjligt.

Paketen skulle komma redan efter helgen. Sambon var hemma, redo att ta emot budet. Men det slumpade sig så att ena dottern fick en akuttid hos tandläkaren strax efter lunch och naturligtvis kom budet just då, trots att de inte var borta mer än någon timma. Typiskt.

Dagen därefter gjordes ett nytt försök. Men inte heller då lyckades de mötas. Sambon måste ha varit ute med hunden just som budet ringde på dörren, eftersom det var enda gången under dagen då han inte var inne. Men vad ska man göra när man får en så vag tid som att paketen kommer någon gång mellan klockan åtta och 17?

Jag meddelades att paketen lämnats in i en matbutik på orten. Sambon åkte dit för att hämta dem. Men fick nej. Det hade nämligen registrerats att paketen skulle skickas tillbaka nästa dag eftersom det inte hade gått att lämna dem.

Han ringde frustrerat och bad mig prata med kassapersonalen. Det hjälpte inte. Det hade registrerats fel och det var ingenting som hon kunde lösa.
– Jag stod ju en meter ifrån paketen! Jag stod och tittade på dem. Jag hade ju bara kunnat sträcka ut armen och ta med dem!

Den vänliga kassatjejen skulle försöka lösa problemet dagen därpå med sina kollegor, om vi kunde vara så snälla och komma tillbaka då istället?

Sambon åkte tillbaka dagen därpå. Med samma resultat. Ingenting gick att lösa.

Jag ringde till fraktbolaget, men det var lönlöst. Det stod i systemet att paketen skulle skickas tillbaka, och då måste det bli så. På eftermiddagen åkte de tre paketen till Landvetter, tolv mil bort.

Det är så skönt informellt i Sydspanien. Vi har fått många paket fraktade hem till oss. Det blir så när man bor på landsbygden och det inte finns några butiker i området, förutom mataffär. När paketen kommit med bud brukar budpersonen alltid ringa en stund innan för att kolla om man är hemma. Är man inte det lämnas paketet någon annanstans. För det mesta hos en granne, ibland på budfirman på huvudorten, och ett par gånger har paketet lämnats på en restaurang. Då har det varit lite detektivarbete att hitta det.

Men nu är vi inte i Sydspanien. Vi är i Sverige med alla regler och formaliteter.

Jag pratade med fraktbolaget. Förklarade i telefon att det var ingen idé att budet försökte något mer för sambon skulle knappt vara hemma kommande dagar.

Då bestämdes det att kartongerna skulle skickas till mitt kontor istället. Ibland är jag ute på jobb, men ofta är jag inne och skriver. Dörren till jobbet är alltid låst, varför budet måste ringa när det är dags.

En vecka efter att budet var hemma oss första gången med paketen stod de nu på golvet innanför entrén på jobbet. Vem som tog emot dem, och hur, det vet jag inte. Men de kom fram. Nu ska jag bara frakta hem de tre stora paketen med buss till orten där vi bor.

Annika Elwing