En magisk överraskning

PLUS CARIN OSVALDSSON Förra helgen var vi i Arcos de la Frontera, en stad i Cádizprovinsen som jag aldrig besökt tidigare och förutom att det var en fantastisk plats på många vis som jag gärna vill dela med er, råkade vi på det mest underbara hotell jag tror jag någonsin varit på. En skatt att bevara i minnet och skicka vidare, för det var en verkligt unik plats. Håll till godo!

PLUS CARIN OSVALDSSON Förra helgen var vi i Arcos de la Frontera, en stad i Cádizprovinsen som jag aldrig besökt tidigare och förutom att det var en fantastisk plats på många vis som jag gärna vill dela med er, råkade vi på det mest underbara hotell jag tror jag någonsin varit på. En skatt att bevara i minnet och skicka vidare, för det var en verkligt unik plats. Håll till godo!

I somras fick min kille en present av sin arbetsgivare som uppmuntran och tack för hårt arbete. Det var en Smartbox med en natt på hotell. Vi funderade på det där under flera veckor, ville verkligen passa på att njuta av någon mysig plats. Särskilt som vi den 21 september skulle fira att det var ett år sedan vår första kaffe tillsammans. Det skulle bli ett perfekt jubileumsfirande. Vi sökte något lugnt, gärna i kombination med en naturupplevelse och på lagom köravstånd från Benalmádena. Och inte att förglömma, hundar skulle också vara välkomna.

Vi klickade runt i appen och på kartan, kikade på kustbyar i Cádiz, var nära att boka i Vejer de la Frontera men fick inte till själva bokningen i appen. Det var nog meningen. För vi var väldigt glada över att vi till slut hamnade där vi gjorde. Efter att ha gjort flera inlandsutflykter på senare tid, bland annat till Ardales och La Cueva del Gato, har jag insett att jag per automatik dras till kusten men alltid blir otroligt positivt överraskad när jag istället åker inåt land, bort från kusten. Det hade givit mersmak.

Vi undersökte Arcos de la Frontera, upptäckte att det fanns en stor sjö bredvid stan och bokade hotellet Hacienda El Santiscal som låg på gångavstånd till sjön - som egentligen är en vattenreservoar - och floden Guadalete. Vi begav oss iväg på lördagsförmiddagen, körde inlandsvägen mot Álora och Ardales och därefter förbi Ronda. Den vägen är så mycket lugnare och vackrare än kustvägen och dessutom lite snabbare om man som vi, körde från Benalmádena.

Vi stannade för lunch på en typisk vägkrog, Venta El Cordobés, i Teba och delade på ett fat med ”migas”, friterad potatis, fläskfilé, chorizo, gröna paprikor och stekt ägg och ett med köttbullar i mandelsås. Redan där kändes allt så annorlunda jämfört med kusten. Det är något speciellt med inlandet, atmosfären och människorna där, som får mig att känna ett slags lugn och meningsfullhet.

Redan när vi rullade in på gården till Hacienda El Santiscal, tittade vi på varandra och log. Det var så vackert med den vitmålade haciendan mitt på slätten. Vi klev in över den höga tröskeln till pation och slogs av hur välbevarat och välskött det var och genomgående dessa två dagar var att jag hela tiden upptäckte nya små detaljer där någon tänkt till för att förhöja känslan av hemtrevnad och kvalitet.

Denna någon visade sig vara Antonio, en italienare som ganska nyligen tagit över hotellet och som driver det med så mycket värme och kärlek att jag önskar att han aldrig tappar orken och gnistan. Det märktes att varenda liten dekoration valts med omsorg, maten på restaurangmenyn var toppnivå utan att vara särskilt dyr alls och samtidigt som det kändes professionellt med mycket hög servicegrad, var det hemtrevligt och familjärt. Vi fick sviten med liten salong, öppen spis, balkonger med utsikt över vidderna och ett enormt sovrum med en king size-säng. Allt i rustik stil men med alla bekvämligheter man kan önska och med en genomgående känsla av värme och kärlek i precis allt, vilken lyx.

Efter att vi hade checkat in och förundrats en stund över vilken tur vi hade haft, promenerade vi 20 minuter till sandstranden vid sjön varifrån vi hade utsikt upp mot Arcos de la Frontera som ligger på en klippa på andra sidan sjön. Det var så otroligt häftigt. Vi badade och njöt av att vara på minisemester i ett par timmar och promenerade sedan tillbaka till hotellet, filosoferandes över varför så många är så besatta av att bo längs med kusten när man kan få allt och lite till en bit inåt landet.

Efter att ha duschat och gjort oss i ordning gick vi ned till restaurangen och fick ett bord ute i den fantastiska trädgården. Antonio själv i blommig skjorta och håret på ända serverade oss en osttallrik med Payoyoost, grillade purjolökar med torkad tonfisk ”mojama” och en portion ”secreto ibérico” som vi knappt orkade äta upp. Vi sov gott och serverades dagen efter den mest färgglada frukost jag någonsin ätit; färsk frukt, färskpressad apelsinjuice, kaffe, yoghurt med müsli, croissanter, till och med brödet var färgglatt och allt dekorerat med vackra blommor.

Det hela kändes som taget ur en klassisk feelgood-film där någon har en dröm om att öppna ett lanthotell i vackra omgivningar och lägga ned sin själ i varje liten detalj. Åk dit, ni kommer inte att bli besvikna!

Till slut var vi tvungna att lämna paradiset. Vi skulle ju se Arcos de la Frontera också före hemfärd. Och vilken stad, ren magi det med. Den är byggd uppe på en klippa och på vissa ställen är den bara två, tre gator bred. Klassiskt vitkalkad och otroligt charmig med sina små gränder och milsvida panoramautsikt i alla väderstreck. Istället för lunch åt vi en hemlagad lokal ostkaka, gjord på Payoyoost, mmmmmmmm….. till det varsin ”leche merengada”, en kall, söt mjölkdryck smaksatt med kanel och citron.

Sedan bar det hemåt, för en av oss skulle vidare hela vägen till Almería samma dag och korsade därmed en ganska stor del av Andalusien. Det blev många timmar i bil men helgen blir längre när man åker bort och får se något annat. Vi var båda fyllda av ny energi och glädje över att det finns så vackra platser.

Carin Osvaldsson