Från paella till fiskpinnar

ANNIKA ELWING När vi flyttade från Andalusien till Skaraborg i somras blev sambons största kulturkrock maten. Han lider av att inte kunna laga sina andalusiska recept på grund av höga priser och sämre råvaror, och tycker synd om svenskarna som äter dåligt. Nu vill han ge bort matlådor med kikärtsgryta till grannarna.

– Ska vi laga något kul i helgen?
– Ja, lasagne, ropar äldsta dottern.
– Nej, tyvärr, vi har ingen tomate frito.
– Pizza!
– Nej, då behöver vi också tomate frito.

Sedan vi flyttade från Spanien till Sverige i somras har vi haft stora svårigheter med maten. Hur lagar man ens mat utan spansk tomatsås?
– Du gjorde väl pizza innan du flyttade till Spanien? Vad använde du då, undrar sambon.
– Ketchup.
Gapskratt från både sambo och barn.

Precis som jag behövde anpassa min svenska matkultur när jag flyttade till Spanien behöver vi nu alla anpassa oss efter Sverige. Det är svårast för sambon.

En dag när jag kom hem från jobbet var han så nedslagen att han inte vill prata. Jag frågade inte. Vet ju själv hur tufft det är att byta land, kultur, språk, lämna vänner, släkt och ett arbete man älskar. Det var först några dagar senare som han berättade varför han varit så nere. Det handlade om maten. Han höll på att ge upp.
– Jag kan inte laga ens en tredjedel av mina recept här!

Det var som att öppna den berömda fördämningen, allt forsade ur honom: Kött är en lyxvara, grönsaker dyra och smaklösa, sexåringen kan inte få sparris när hon ber om det på grund av priset. Kikärtor, linser och bönor går knappt att hitta i affärerna eftersom de flesta köper konserverade, och det kostar en förmögenhet att köpa lite rundkornigt ris. Och fisken ska vi inte tala om!
– Det är lättare att köpa alkohol än fisk! Systembolaget finns i varenda by, men för att köpa fisk måste man åka till en större stad och pricka in när fiskdisken har öppet!

Min partner var förtvivlad.
– Barnen kommer att förlora sin matkultur!
Jag hade aldrig reflekterat över den svenska maten förrän jag flyttade till Spanien för många år sedan. Det var där jag lärde mig vad bra mat är. Även om jag tycker om kokt potatis och sås och svenska klassiker slår det sällan en hemkokt buljong med mynta, svärfars paella som han ägnat timmar åt, eller en enkel arroz con tomate.

Naturligtvis går det inte att laga samma mat i Sverige som i Spanien. Ingredienserna är annorlunda, och kostnaden för riktig mat är bortom all rimlighet, i alla fall för en familj på fyra som lever på en lön.

Sambon är inte den enda som är skeptisk till den svenska maten. På SFI, där han bättrar på sin svenska, är maten ett ständigt samtalsämne bland eleverna från många olika kulturer. Inför dem försvarar han sillen och den rökta fisken, men sedan tar det stopp.
– Sverige är bättre än Spanien på allt utom maten. Och skolan.

Min partner har i många år varit familjens kock. Nu har han tappat sugen. De senaste månaderna har det dykt upp allt mer pasta, fiskpinnar och korv i stället för de andalusiska grytor och grönsaksrätter som han är så stolt över.

Och det är inte bara familjens matvanor som bekymrar honom.
– Jag tycker så synd om svenskarna. De äter sämst av alla som jag träffar under en dag. De lider inte av hunger, utan äter dåligt. Jag vill lämna matlådor till dem jag tycker om. Vad kostar det mig att göra lite mer kikärtsgryta? Ingenting.

Det är svårt att övertyga denne andalusiske man om att inte alla svenskar lever på ultraprocessad mat. Han menar att bevis finns i närmsta matbutik.
– I affären finns allt att köpa, men när man står i kön för att betala och tittar i folks korgar handlar alla bara färdigmat.

Det värsta, enligt sambon, är att den som vill laga mat från grunden i Sverige straffas eftersom det är billigare att köpa halvfabrikat.

Både vi och barnen saknar den spanska maten, och vi hoppas kunna göra en liten resa till Sevilla på jullovet. Då ska alla få sina favoriträtter; linser, spenat, bläckfiskar i alla storlekar, skaldjur, kanin, paella, griskind, buljong, och när vi åker hem ska väskorna digna av tomate frito och spanska korvar.

Annika Elwing