Nu förstår jag alla som söker solen

ANNIKA ELWING Ända sedan jag flyttade till Spanien har jag romantiserat årstidsväxlingarna i Sverige. Nu upplever jag en svensk vinter för första gången på nästan 20 år och undrar hur folk överlever ett sådant omänskligt påfund.

Något händer i huvudet när man flyttar utomlands. Man märker inte själv hur ens minnesbilder förvanskas, men tro mig, det sker. Många år efter att man lämnade hemlandet står man plötsligt där igen, på svensk mark, för att skapa ett fungerande liv åt sig själv och sin spanska familj. Tråkigheter som Skatteverket, Försäkringskassan, BankId, grannar som inte hälsar, ensamhet, brist på goda grönsaker, otillräcklig skola och irriterande svenska, självutnämnda småpoliser som känner sig duktiga av att läxa upp dem som gör fel, är man ännu omedveten om. Man är sprängfull av glädje över att barnen och mannen ska få prova på den svenska kulturen under minst ett år.

Jag kunde inte låta bli att skrämma upp dem lite: ”På vintern blir det ibland så kallt att snoret fryser i näsan”, sa jag och skrattade.

Ända sedan jag flyttade till Spanien har jag saknat årstidsväxlingarna. De första tio åren bodde vi i Sevilla, och jag trodde att det inte fanns annat än sommar med olidlig hetta och vinter då man fryser inomhus i Sydeuropa. Därefter flyttade vi upp till Huelvabergens skogar och årstiderna kom tillbaka i mitt liv. Dock mildare än de svenska.

I Sverige märks naturens förändring månad för månad. När jag var yngre var hösten min lyckligaste tid på året. Vintrarna betydde snö och skönt mörker, mysigt inomhus. På våren blev jag deppig, men njöt av tranornas sång och tjocka buketter med vitsippor. Och den svenska sommaren, ja, här behövs inga ord.

Äntligen skulle min familj uppleva allt som varit så viktigt för mig, från höstfärger till skidåkning och tussilago.

Det gick sådär.

Hösten var vacker, de få dagar som solen sken. I början på november försvann solen och färgerna och vi har inte sett dem sedan dess.

Nu har det varit vinter i fyra månader. Vänner och släktingar i Spanien skickar bilder på blommande mandelträd och mimosa, och vi försöker överleva Nordpolen.

Sambon började frysa redan i augusti: "Ta av vinterjackan, sa jag, vad ska du annars ha när det blir kallt?"

Han behöll den på. Såg ingen logik i att ta av tjockjackan och huttra hela hösten bara för att det skulle bli 30 grader kallare några månader senare.

Elvaåringen stängde in sig på sitt rum när kylan kom och har i princip inte varit ute sedan dess. Hon hatar svensk vinter.

Sexåringen kastade sig lyckligt i den första snön, tills hon upptäckte hur kall man blir om man vägrar vantar, mössa och tjocka sockor. Mina tänkta utflykter till pulkabackar och skidspår med varm choklad i termos har fått ställas in. Hon vill inte heller gå ut.

Mannens second hand-fyndade snöskor sprack av kylan och fick lagas med silvertejp, men snö tränger in i alla fall. Han har också blivit hemmasittare.

Och jag? Jag blir lycklig när det snöar, men det snöar sällan. Varken skidor eller skridskor hinner jag åka. Jag kör till och från jobbet i skräck, genom ett mörker så kompakt att jag varken ser vägrenar, rondeller eller a-traktorer framför mig.

Vintrarna kan omöjligt ha varit så långa när jag bodde i Sverige senast. Detta här är extremt. Årstiden tar ju inte slut. Almanackan visar början på våren men det är fortfarande minus tio grader.

För ett par veckor sedan fick jag med den innesittande familjen, förutom elvaåringen, på utflykt. Den gick till en vacker plats vid Vänern. Vi tittade på frusna myrstackar och spår av möss i snön. Vid strandkanten såg vi folk som åkte skridskor på den tjocka isen. Vi gick ut på den. Isen gav ifrån sig dova, djupa ljud.

Sexåringen lekte tills hon började frysa om ansiktet. Sambon frös om foten, sedan han testade tunn is vid en ström och iskallt vatten trängde in under silvertejpen på skon.

Då gick vi tillbaka till bilen. Och pratade om Sydspaniens blommande ängar och grillhelger med vännerna som vi skulle ägnat oss åt i normala fall. Det var klokt att testa ett år i Sverige, men frågan är om det är värt att stanna. Både sambon och jag känner en djupare förståelse än vi någonsin tidigare har gjort för alla svenskar som söker solen i Spanien.

---
Annika Elwing bloggar varje vecka för prenumeranter på Sydkustens Plus-tjänster.
Läs mer: https://www.sydkusten.es
---

Annika Elwing